Curzio Malaparte blev bekant som journalist och författare på 1930-talet. Tack vare goda kontakter med de fascistiska topparna i Italien kunde han bygga sin spektakulära villa på Capri: Casa Malaparte är idag en turistattraktion, även om villan bara kan begapas på behörigt avstånd. Under kriget arbetade Malaparte som korrespondent och rapporterade från Ukraina, Kroatien, Polen och Finland. 1943 tog han sig tillbaka till Italien och Capri för att avsluta romanen ”Kaputt”, där han samlat sina intryck från kriget. Romanen översattes till många språk, däribland svenska 1948; nu kommer den i imponerande nyöversättning av Viveca Melander och med ett entusiastiskt och informativt förord av Mikael van Reis.
Malaparte är sin egen huvudperson och han inleder romanen med sig själv i konversation med prins Eugen på Waldemarsudde, ett samtal som till stor del handlar om Axel Munthe på Capri. Malaparte underhåller dessutom prinsen med kannibalistiska berättelser från Smolensk tills prinsen ber honom byta ämne och Malaparte istället berättar om en societetsmiddag på Capri. Vi får några glimtar från den mondäna världen varefter samtalet kommer in på Paris och på den tid då prinsen var där som ung konstnär, vilket framkallar prinsens sorgmodighet och några tårar. Kapitlet avslutas med att han ber Malaparte att inte berätta detta för Munthe, som han kallar en vieux malin, en gammal skojare.
På detta sätt fortsätter den omfångsrika romanen: Malaparte befinner sig i olika tjusiga miljöer och sällskap, ibland bland nazistiska höjdare, till exempel ”kungen av Polen” – han syftar på den tyske guvernören Hans Frank. Malaparte fängslar åhörarna genom att berätta om sina upplevelser på olika krigsskådeplatser, till exempel kannibalism, tortyr, pogromer, avrättningar. Resultatet blir ofelbart åhörarnas beundrande rysningar och Malaparte kan mer än en gång belåtet konstatera: ”Alla såg förbluffat på mig.”
Själv verkar han märkligt oberörd av alla upplevelser och rör sig lika suveränt på slagfältet som i salongen. Boken är späckad med konkreta detaljer och suggestivt återgivna miljöer och Malaparte kan exempelvis demonstrera sin språkliga lyhördhet med finska och rumänska och kroatiska citat, även några svenska uttryck, som Viveca Melander barmhärtigt nog har förbättrat så att ”fattritt” blivit ”fältritt” och ”skoll” blivit ”skål.”
Malaparte var tidigt ute. Idag finns det ju en kolossal litteratur om kriget, däribland en hel genre som kallas vittneslitteratur. Malaparte presenterar sig som sanningsvittne, men ambitionen att slå läsaren med häpnad går ut över sanningen. Redan i inledningskapitlet uppfinner han händelser som aldrig ägt rum: han kan inte ha träffat Munthe vid den tidpunkt han anger, Caprimiddagen placerar han på en berömd restaurang, som las ner tio år tidigare. Han blandar ogenerat fiktiva och verkliga personer utan att ge sin läsare möjlighet att skilja det ena från det andra, han passar också på att justera sin egen fascisthistoria från medlöpare till motståndsman.
Det får en egendomlig konsekvens: hans porträtt av till exempel Hans Frank och av Himmler framstår idag som smått pittoreska, som just romanaktiga och föga trovärdiga. Att jämföra med till exempel Jonathan Littells beskrivningar av samma figurer i ”De välvilliga”. Littell skriver dock en roman på långt avstånd medan Malaparte vill ge intryck av att direktrapportera om sin middagskonversation med Frank och sitt bastubad med Himmler.
I alla händelser ligger Malapartes ambition närmare skrönan än sanningen. Vi gör nog klokt i att läsa hela romanen som en lätt redigerad samling drömmar och surrealistiskt inspirerade fantasier, ungefär som vi betraktar hans villa på Capri: inte som en funktionell bostad utan som en förbluffande fantasi. Malapartes ville bygga en villa som skulle uttrycka hans personlighet: una casa come me.
Detsamma kan sägas om ”Kaputt”; det har blivit en roman där krigsupplevelserna är en förevändning för att vi ska se och beundra berättaren: Malaparte själv. Att döma av den förnyade uppmärksamheten har han lyckats.
