Moskvas tunnelbana lär vara byggd för att kunna motstå en kärnvapenattack. Enligt myten ska det också finnas en underjordisk stad under spåren, byggd för den sovjetiska nomenklaturan i händelse av tredje världskrigets utbrott.
I den 36-årige journalisten Dmitrij Gluchovskijs dystopiska bästsäljare ”Metro 2033” har katastrofen redan inträffat. Atomkriget har förvandlat Moskva till en kontaminerad ruinstad, bebodd endast av skräckinjagande mutanter. De enda människor som överlevde attacken var de som befann sig nere i metron när bomberna briserade.
Med tiden har små autonoma enklaver uppstått vid de olika stationerna: ringlinjen kontrolleras av handelsförbundet Hansan, röda linjen av kommunister, andra stationer av fascister, anarkister och olika religiösa sekter. När detta mörka och klaustrofobiska mikrokosmos är på väg att invaderas av mutanter hänger mänsklighetens överlevnad på att den unge äventyraren Artiom kan ta sig igenom det labyrintiska tunnelbanesystemet med bud till Polis, den mytomspunna staden under jorden. Enligt de Lärde är han den Utvalde.
”Metro 2033” är tänkt att bli ett datorspel så småningom, och det märks. Det blir mycket springa, hoppa, klättra och skjuta. Artiom skickas på uppdrag under och ovan jord. Han letar nycklar och magiska böcker, jagas av bepansrade flygfän, mejar med kulspruta och löser gåtor frammumlade av orakel med trasselskägg. Tempot är högt, berättandet rakt och enkelt med en klipphängare i slutet av varje kapitel. Gluchovskijs satsar allt på stämningar och miljöer, frammanar en dov, mörk och hotfull värld där det förblir oklart om det är de dödas själar som viskar i tunnlarna eller bara skräcken som talar.
Här finns också små inslag av humor, som den internationella fyrmannabrigaden Che Guevara som åker runt på trampdressin och grälar om den korrekta tolkningen av Marx och Engels. Att de fruktade varelser som blir ”som galna av minsta oljud” kallas för Bibliotekarierna är också lite roligt.
Jag misstänker att Gluchovskij tillbringade sitt 80-tal med filmer som ”Mad Max”, rollspelet ”Mutant” och postapokalyptiska bokserier som ”De överlevande” och ”Doomsday Warrior”. Eller så har han bara insett att vi var många som gjorde det, och att det här finns en nostalgi att slå mynt av.
Hur som helst är hans roman tillräckligt spännande och suggestiv för att göra mig nyfiken på spelet, vilket väl också var hela poängen.
