Att en roman porträtterar ”starka kvinnor” har blivit ett av bokmarknadens mest gångbara säljargument. Nöjesläsare vill av förståeliga skäl ha en stark huvudperson att identifiera sig med, en kvinna som överkommer svåra omständigheter och triumferar i slutändan. Vare sig det rör sig om chick lit eller böcker baserade på sanna historier, historiska romaner eller släktkrönikor, är den starka kvinnan ett säkert kort. När man som recensent får en bok med titeln ”Tre starka kvinnor” i sin hand blir första instinkten alltså sortera in den i ”dramatiska levnadsöden”-kategorin. Men det visar sig vara förhastat.
Marie NDiayes senaste roman – i följsam översättning av Ragna Essén – är spännande läsning på en helt annan nivå. Hennes språk är av den art som får en att andas i samma rytm som romanfigurerna, att ta på sig deras språkliga mask och färdas genom deras verklighet, en verklighet som belyser det drömlika i den egna existensen. Det är ett sätt att skriva som för tankarna till en tyskspråkig tradition snarare än en fransk, till sådana författare som Ingeborg Bachmann och Thomas Bernhard. Språket som maler på, rör sig in mot textens kärna, liksom den ormvråk som i ”Tre starka kvinnor” rör sig i snävare och snävare cirklar ner mot en av de tre centrala romanfigurerna.
Från inledande scener där berättelsens aktörer skissartat presenteras förs läsaren allt längre in i Norahs, Rudys och Khady Dembas inre. De är de tre personer med vilkas blick läsarens sammanfaller i romanen. För en roman är det, trots att boken utgörs av tre separata delar och historier. Genom ett subtilt spel med genklanger och speglingar väver NDiaye en sammanhållen och mångtydig berättelse av de tre liven. Norahs resa till faderns hem och hemland; Rudys misslyckade arbetsdag; Khady Dembas väg mot Europa.
Vare sig det är Norah, Rudy eller Khady Demba vi följer, finns en skevhet i perspektivet, en förskjutning i förhållande till verkligheten. Det är en förskjutning som bottnar i romanfigurernas snäva världsbilder – men den världsbilden vidgas också ju längre in i sig själva de vågar sig. Ju närmre de kommer de inre och yttre murar som världens skeva maktstrukturer reser, mellan länder och inom familjer. Norah och Rudy är som förvrängda spegelbilder av varandra, båda lever de i skuggan av en dominerande fader. Norahs senegalesiske far och Rudys franske utgör deras själsliga centrum, ett som de inte vill kännas vid.
Khady, som inte haft någon moders eller faders skugga att kämpa sig ur, har den tydligaste självuppfattningen av de tre. NDiaye förmedlar den grymma ironin i att inneha en sådan stark självkänsla i en fattig och strukturellt förtryckande miljö, som inte tillåter någon utveckling av jaget, inte lämnar något utrymme för tanken. Khady Dembas självkänsla är meningslös för att den inte kan åtföljas av yttre handling, för att hon inte har någon möjlighet att markera för omvärlden var gränserna för hur hon kan behandlas går. Och samtidigt är hennes självkänsla det viktigast i världen, det som garanterar henne en människans inre okränkbarhet, även om hennes yttre gränser ständigt överträds.
1985 debuterade Marie NDiaye, 17 år gammal, med den kritikerhyllade ”Och den ljusnande framtid”. Sedan dess har hon gett ut över ett dussin böcker i Frankrike, både romaner, novellsamlingar, barnböcker, essäsamlingar och pjäser. Bara två av hennes böcker finns på svenska sedan tidigare, båda utgivna av lilla förlaget Interculture, den senaste 1987. ”Tre starka kvinnor” beskrivs som NDiayes internationella genombrott, och jag hoppas att det innebär att vi får se fler av hennes verk på svenska, och det snart. Till dess nöjer jag mig med att konstatera att ”Tre starka kvinnor” är en roman som varje litteraturintresserad människa borde läsa, ja, helst varje människointresserad människa också.
