Det fanns en tid när en dagstidnings serier talade till alla och envar, lockade alla läsare att dra på munnen och bidrog till känslan av gemenskap och gemyt. Den tiden är längesedan förbi.Det finns tidningar som fortfarande håller fast vid internationellt syndikerade klassiker som ”Kalle och Hobbe” och ”Gustaf”, men den allmängiltighet som så länge varit de strömlinjeformade dagsseriernas modus operandi håller inte längre måttet i ett allt mer heterogent samhälle.
De moderna, högljutt applåderade serierna handlar om och talar till subkulturer. Och vi är alla del av minst ett par stycken sådana. Den bildade medelklassen är – i alla fall än så länge – en av de mer betydande. Vilket leder oss till det kylskåpsfenomen som denna bildade medelklass känner som ”Berglins”. Jag drar mig för att kalla någon för genial, så jag nöjer mig med att utnämna paret Jan och Maria Berglin till Sveriges mest inflytelserika ledarskribenter. Och dessutom skickligaste mikrosatiriker.
Om det fanns ett arvode för varje fotostatkopierad stripp som sattes upp på lunchrummets kylskåp, lärarrummets anslagstavla eller revisionsbyråns mappskåp, så hade paret Berglin kunna dra sig tillbaka till någon egeninköpt tropisk ö.
Ingen svensk serie är mer spridd, och inga serieskapare mer beundrade än paret Berglin. Om man litar till pressinternt snack är det till icke ringa del paret Berglins förtjänst att Svenskan-prenumeranter är så hårdnackat lojala mot sin tidning.
Och det är rätt och riktigt.
Trots de grafiska omgörningar, nya rubrikstilar och redaktionella satsningar som pressens aktörer allt oftare genomför, så är det ändå de små utbrotten av intelligens och spiritualitet som är tungan på vågen för kärnan av prenumeranter.
Paret Berglins serier brukar samlas ihop till eh … samlingar. Den senaste heter ”Någon ser dig när du petar näsan”. Jag behöver inte citera komiska höjdpunkter ur samlingen. Ni har redan satt upp dem på kylskåpet och försökt citera dem i sociala sammanhang utan att lyckas eftersom de bygger så mycket på de horribla figurerna med flirtkuleögon och tetrapacknäsor.
Intressantare att diskutera är då det uppenbara bäst före-datum som Berglins serier har, och som dessutom ligger till grund för en god del av poängerna.
Berglins hymlar inte med att de tecknar en de bildade klassernas apokalyps vars första brutna insegel var Göran Perssons kommunalisering av skolan.
Man finner ingen försoning hos Berglins: deras humor är byggd under galgen och handlar ofta om att sammanfatta och kanalisera frustrationen hos alla som föreställt sig den västerländska civilisationen som en kumulativ strävan mot det högsta goda – men finner att dagens ungdjävlar inte ens kan citera ur ”Fänrik Ståls sägner”.
Berglins står med andra ord för diagnosen, men lämnar behandlingen åt var och en.
Allergiker bör varnas: produkten kan innehålla spår av cynism.
Men låt oss återgå till diskussionen om subkulturer, och hur allmänsyftande serier blivit hopplöst slätstrukna och antikverade i samtidens röra av fokuserade referenser. ”Stockholmsnatt” är en annan av Svenska Dagbladets fasta serier, och även den ett profilskapande unikum för tidningen.
Ingen som förlägger sin series fokus till Stockholms innerstad kan undgå att jämföras med Martin Kellermans ”Rocky” eller Lena Ackebos sardoniska rapporter från Södermalms lattebarer. Pelle Forshed och Stefan Thungrens ”Stockholmsnatt” demonstrerar att grenen satirisk Stockholmsskildring tål fler deltagare.
Vad som skiljer ”Stockholmsnatt” från tidigare nämnda serier är dess övergripande känsla av letargi. Här finns ingenting av ”Rockys” återkommande vredesutbrott, och inget av Ackebos singelfrustrerade vakuum.
I ”Stockholmsnatt” ändrar ingen någonsin sitt emblematiska ansiktsuttryck. Man är möjligen en aning bekymrad om man har missat någon fet trend, men alla håller alltid på den nästintill ikonografiska posen.
Det är så strålande genomfört att man blir Facebookfilosofisk och undrar om hönan eller ägget kom först. Man tycker sig ha träffat så många av de här ofta från landet inflyttade urstockholmarna med sina märkeskläder från Götgatspuckeln och remixar från S:t Kitts, men funderar man vidare inser man att det är en chimär. Och man tänker att det kanske är en serie som ”Stockholmsnatt” som blivit matris för en mycket liten men lika mycket inflytelserik folkspillra.
För Forshed och Thungren tecknar bilden av den kanske smalaste subkulturen vi har i Sverige, men lyckas ändå på något sätt göra den allmängiltig.
Det är då man har lyckats med en sedeskildring.
