Så härligt det ska bli, att få sova över hos nya bästisen Cerisia! Siv är full av entusiasm och lycka, och flickorna bara väntar på att pappa ska gå så de kan få börja.
Siv och Cerisia har funnit varandra och verkar vara av samma skrot och korn. De har likadana blå t-shirtar med en liten rosa kanin på, ett tecken på samhörighet. Men snart uppenbarar sig skillnaderna. Cerisia bor i en stor fin lägenhet med mamma, pappa, bror, hund och marsvin. Hemmet är stylat och andas privilegierad samhällsklass, samtidigt som det är livligt och har något lortigt, rörigt och oorganiserat över sig.
Siv observerar den nya miljön, och låter oss indirekt förstå att så här är det inte hemma hos henne. Vad hon har för bakgrund får vi inte veta, bara att hon inte är van vid husdjur som luktar eller att äta couscous.
Siv upptäcker också nya sidor hos Cerisia. Bästisen har ett behov av att hävda sig och få bestämma. Hon ska ha den sista isglassen, bestämma vem som ska sova var och att lampan ska vara släckt. Siv vill inte riktigt ställa upp på allt detta, men anpassar sig. Och successivt dämpas lite av glädjeyran. När Cerisia har somnat ligger hon vaken och tittar på mörkret, en laddad formulering i dubbel bemärkelse.
När Siv vaknar på natten är Cerisia inte där. Hon går på jakt efter henne och hamnar i rum där verklighet och fantasi flyter, där färgerna är intensivare, möblerna rör sig och perspektiven har förskjutits. Här gestaltas ett inre skeende och en redan fängslande bok blir än mer intressant. De situationer Siv möter gör att hon kan bearbeta att hon måste umgås med äckliga husdjur, att hon inte fick bestämma och inte ha lampan tänd. Genom sin fantasi tar hon åter makt över situationen.
Därefter kan hon sova gott, med Cerisia och husdjuren, under en diskbänk, i ett trångt och mörkt utrymme. Valet av sovplats kan tolkas som att hon har förlikat sig med olikheterna och accepterat dem. Men hon går också hem dagen efter stärkt och av vetskapen om att hon nog föredrar något annat: Nu har jag sovit över. Det var inte så jättekul.
Pija Lindenbaum skildrar ofta barn för vilka fantasin blir en ventil och en överlevnadsstrategi; såväl Gittan som Åke övervinner i tidigare böcker faror och bearbetar sin vardag med fantasins hjälp. Med Siv sover vilse återanvänder Lindenbaum ett beprövat tema, både av henne själv och av andra, men som alltid utvinner hon något unikt. Med sin omisskännliga stil och sin skicklighet med penna och pensel, bjuder hon in oss i ännu en bilderbok där barnets inre styrkor lyfts fram. Lindenbaum sjunger fantasins lov, och jag instämmer så gärna i sången.
