För många år sedan, närmare bestämt 1991, utgav Ernst Brunner romanen ”Kocksgatan” som kom att bli hans publika genombrott. I ett stekhett Stockholm på 70-talet utspelar sig denna virtuosa skildring av några gestalter på en Södermalmsgata. Bonniers utger nu romanen på nytt, och menar att den kan läsas som en pendang till Brunners nya roman, med denna passande titeln Horns gatan – författaren bor på Mariaberget, och kan sannerligen sina kvarter.

Men inte är den en pendang, förutom att även denna bok präglas av Brunners oefterhärmliga stil, vilken är en säregen blandning av myt och realism som han nog är ensam om i svensk prosa – en prosa som emellanåt nästan tar andan ur läsaren, detta sagt i positiv bemärkelse. Fast hettan är densamma…

Men vad är det då för roman? Det är en bok med flera bottnar i en totalitet som rymmer det mesta, både av subtiliteter, grotesk och strålande underhållning. Det är länge sedan jag hade så urbota kul under läsningen.

Här möter vi längs Hornsgatans långa sträckning med omgivningar – trots kännedom om området och användandet av karta anar jag att Brunner har tagit sig friheter med geografin – några mer eller mindre udda gestalter. Här framträder den excentriske men kommersiellt framgångsrike konstnären Dressler, som har ett av myndigheterna till fosterhem bortfört barn tillsammans med den missbrukande uteliggaren Katja. Här finns den väna Ingrid, som förlorat sin ex-man och sin son i tsunamin och som inleder ett förhållande med arkeologen Gus som gräver i Stockholms underjord, där det visar sig att tunnlarna gömmer en hel parallellvärld befolkad av det underjordiska och gömda folket. Vidare tatueraren Hårde Harry vars tatueringar är erotiska fetischbroderier som markerar sexuella preferenser.

Dessa människors öden korsas givetvis på ett intrikat sätt, kärlek och vänskap spirar, men också ångest och betryck. Här har vi den mer psykologiskt realistiska delen av berättelsen. Dock, ingen Brunner utan att det hela lyfter mot det fantastiska och visionära. Detta är nämligen inget mindre än en samtida variant av Strindbergs ”Det nya riket” och ”Svarta fanor”, en rasande och rasande rolig uppgörelse med samtidens alla avarter, dumheter, ytlighet och förflackning. Här har vi en författare som inte är det minsta rädd för att vara politiskt icke-korrekt, och det kommer han att få ordentligt på moppo för!

Brunner ger sig in i den samtida konstdebatten, där diverse sprutmålande får större genomslag på kultursidorna än det gedigna hantverket. Extremfeminismen angrips och näteländet, där han gör upp med kränkande bloggar och narcissism. Massbilismen får sitt och – aj aj aj – den vulgära Prideparaden, i en satir som kommer att bli klassisk. Inte minst driften med alla dessa rättänkande politiker som svär gayrörelsen evig trohet.

Satiren över en kulturredaktions fest i Mariahissen (inte en mig närstående, gissa vilken) är så elak att klockorna stannar. Sådant kan straffa sig i den mest småskurna av världar. Strindberg hade myst åt porträttet av en konstkritiker på sagda kulturredaktion, ett porträtt lika infernaliskt som kritikern är ondsint, åtminstone när det gäller förföljelsen av Dressler, vilken är en rätt traditionell målare, emellertid med magnifika visioner när han skapar sitt fantastiska panorama med utsikt från Mariaberget.

Så byter Brunner pensel, förlåt penna, och de mänskliga relationerna kommer i centrum på ett nästan ömsint sätt i en vardagsrealistisk turnering av motiven. Realismen kan emellertid ibland bli nästan plågsamt naturalistisk. Och Södermalm är inte bara det verkliga Södermalm, utan också en mytisk värld där det mest fantastiska kan inträffa när som helst och där samtidens idioti kontrasteras mot det fantasins rike som enligt Brunner finns i oss alla, vilket hans typiska dansande metaforer är ytterligare ett uttryck för.

Som alltid är Brunner enormt påläst, även denna roman är delvis resultatet av ett gediget forskningsarbete, med förbluffande kunskaper om blommor, fåglar, tatueringskonst, klimatkrisen, människokroppens förfall, luftballonger med noggrant infogade detaljer. Brunner är ju inte bara fabulerare utan också dokumentarist.

Här finns också en lysande snabbfärd genom Södermalms historia, helt betvingande i sin schvung. Stockholm, Söder och världen går mot apokalypsen, mer skall inte sägas om den ofta thrillerkomponerade intrigen.

Förvisso kan man anteckna en och annan reservation i marginalen, som helhet är dock detta en lysande samtidsskildring, en myt och en uppgörelse med vår tid som inte lär lämna någon läsare oberörd. Det är helt enkelt en mästerlig roman, från det sublimt tänkvärda till det sanslöst underhållande och komiska.