Theodor Kallifatides är en av de mest njutbara stilisterna inom modern svensk konstprosa. Hans känsla för ordens valörer och eufoniska egenskaper är helt enkelt lysande, liksom hans förmåga att sy ihop en stilmässigt enhetlig språkdräkt, anpassad till det ämne han skriver om eller den genre han i varje enskilt fall håller sig till.
Han kan skriva en hårdkokt kriminalroman som ”Ett enkelt brott” (2000), en prosalyriskt lockande och samtidigt informativ resedagbok som ”Cypern” (1992) eller en lätt pastischartad historisk roman som ”Lustarnas herre” (1986), den roman om Alkibiades som jag fortfarande håller som mästerverket i hans produktion - och det märkliga är att se hur säkert han kan variera sin prosa, utan att den förlorar i pregnans.

Kallifatides prosa är aldrig ytligt effektsökande. Den strävar efter förtätning och enhetlighet snarare än efter yvig briljans och extravaganser. Just den konstfulla stramheten i hans prosa,
dragningen till lakonismer och till ett återhållet tonläge som med nästan Hjalmar Söderbergsk precision balanserar på en knivsegg mellan det känslofulla och det ironiska firar nya triumfer i den roman han ger ut i dag. Den heter Herakles och är helt enkelt en återdiktning av de tolv stordåd som Herakles (av romarna kallad Hercules) utförde enligt den grekiska sagan.

Kallifatides håller sig nära myten, sådan vi i stora drag känner den. Vi får alltså veta hur den unge Herakles råkar slå ihjäl sin musiklärare, hur han i fyllan och villan mördar sina barn och sedan döms att tjäna kung Eurystheus, som var så rädd för Zeus-sonens mirakulösa kroppskrafter att han sände iväg honom på det ena omöjliga uppdraget efter det andra, i hopp om att han skulle duka under. Men Herakles klarade allt. Han högg huvudena av hydran, rensade kung Augias stall, stal amazondrottningen Hippolytas gördel och hämtade upp hunden Kerberos ur underjorden, för att nu påminna om några av de gamla äventyren.

Kallifatides håller sig till
den traditionella versionen och bryr sig inte om alla de apokryfiska historierna om Herakles. Man förvånas kanske av att han inte bryr sig om att återberätta fler av alla de bravader som genom århundradena har tillskrivits Herakles. Tilldiktningen har alltså varit ansenlig. Roligt hade onekligen varit att få en skildring av det som brukar kallas hans trettonde stordåd, påhittat av en skabrös romare, som påstår att Herakles på en enda natt lyckades göra femtio döttrar till kung Thespius med barn, ett dåd som kallades hans mödosammaste, labor durissimus.
Nå, Kallifatides har avstått och håller sig till de ursprungliga grekiska urkunderna, och naturligtvis räcker de mer än väl till att väva en färgstark historia. Det blir lärd underhållning på hög nivå, en återdiktad saga som blandar humor och tragik.

Författaren aktar sig för att dra några anakronistiska och samtidsorienterade växlar på sin framställning, men naturligtvis händer det ändå att han, i förbifarten och liksom ur ena mungipan, ger en eller
annan kommentar som ligger utanför sagans ram och kastar oss in i vår tids föreställningar och värderingar. En sådan är när han låter Prometheus säga till Herakles att en hjälte helt enkelt är den som ”begår de nödvändiga brotten”. Det är tänkvärt.
Mer humoristiskt är ett inslag i skildringen av Herakles strid mot en månghövdad drake som talar med tusen tungor. Herakles lyckas identifiera och sikta in sig på den av alla munnar som talar grekiska och följaktligen är ”den mest pratsamma”. Han dänger till med sin träklubba - och därmed är segern vunnen!