Det finns en svensk mentalitet. Man behöver inte vara inföding för att ha den och man behöver inte ha den om man är inföding, men utan den känner man sig med Ekelöf som en främling i detta land. Den svenska mentaliteten betingar ett socialt kontrakt för hur man förhåller sig till varandra, till staten, till kärleken och familjen, till själva livet.

Debattörer från både höger och vänster brukar anföra omvänd kausalitet. Att välfärdsstaten har skapat en kollektivistisk, konformistisk svensk, oförmögen att ta hand om sig själv. Eller från andra sidan, att folkhemmet har gjort svensken solidarisk. Mer talar för motsatt turordning: socialdemokratins framgångssaga kommer ur att den förstod och bekräftade svenskens djupast kända behov, individualismen och oberoendet.

Etnologen Karl-Olov Arnstberg berörde ämnet i sin bok "Typiskt svenskt" som kom i fjol, och nu har det ultimata verket om den svenska individualismen skrivits av historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh: Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige.

Vill man förstå det psykologiska och existentiella komplex som är Sverige och svensken, och framförallt dess historiska rötter, ska man läsa den här boken noga. I idealtypisk sammanfattning lyder dess destillat: svensken vill vara i fred. Hon vill lämna andra i fred också, på samma villkor. Därav jämlikheten.
Redan Geijer argumenterade för att självständighet förutsatte jämlikhet. Men att ingen människa är en ö vet även svensken. Människan behöver gemenskap, kärlek och trygghet. För att kärleken inte ska bli kvävande måste den byggas på frivillig grund mellan jämlikar, inte ekonomiska beroenden. Det visste redan Carl Jonas Love Almqvist. Tryggheten åstadkoms bäst via den opersonliga staten då denna inte är nyckfull, skapar oklara bindningar eller tacksamhetsskuld. Tryggheten från staten är kall och materiell men den äter inte upp individens autonomi.

Det är detta skattekverulanterna och kärnfamiljskramarna aldrig har förstått. Anledningen till att motståndet mot skatterna är så mycket mindre än borgerligheten önskar är inte att svensken är solidarisk, utan att folk vet att skatterna är priset för oberoendet. Svensken har haft nog av brukspatroner, präster, fäder och andra patriarker som styrt och kuvat henne i den lilla världen, i civilsamhället.

Att vänsterns kategori- och grupptänkande heller inte slår brett an kommer sig av att deras analys inte träffar källådern: svenskens skräck för beroenden och för att få autonomin utsuddad i kollektivet. Jämlikar behöver man inte ta hand om. Så förutom att vara moraliskt aptitlig gagnar jämlikheten det överordnade värdet, suveräniteten.

För att belägga att detta är Sveriges existentiella klangbotten tar Berggren och Trägårdh litteraturen till hjälp. Geijer, Almqvist, Strindberg, Bremer, Ellen Key med flera. Dessa författares verk belyser hur de historiska rötterna till den svenska statsindividualismen är skapade långt före Per Albin Hansson.

Utifrån främst Almqvist och Ellen Key skapar författarna "den svenska teorin om kärlek". Ty synen på kärleken, och alltså reproduktionen, är avgörande för samhällets daning i övrigt, inte minst kvinnans ställning. Är samhällets minsta enhet individen eller familjen? Individen, enligt statsindividualismen. Och 1900-talets reformer bygger alla, föräldraförsäkringen undantagen, på individprincipen, och är dessutom ägnade att förstärka densamma. Det gäller studiestödet och pensionerna såväl som daghemmen och särbeskattningen av makar, införd 1970. Men statsindividualismen har även gett oss den socialdemokratiska generella välfärdens fundament, och dess stolthet, de icke behovsprövade bidragen. S-ideologer anför här jämlikhetstanken. Icke. Friheten och självständigheten är svaret. Ingen ska vara beroende av någon annan, inte av sina föräldrar när man studerar och inte av sina barn i ålderdomen.

I Sverige finns, skriver författarna, traditioner
sedan 1400-talet på ett större oberoende mellan generationerna, en längre ungdomstid och senare äktenskapsålder än annorstädes. Att individens intressen sattes ovanför familjegemenskapen är alltså inte ett modernitetens brott med traditionen, utan en fullföljning av den.

Berggren och Trägårdh påvisar också en annan intressant sak, väl värd att begrunda för varje reformivrare. Svensk politisk kultur är pragmatisk. De ideologiska reformer som fört utvecklingen framåt har inte lyckats därför att de varit visionära utan trots att de varit det. De har kunnat genomdrivas blott om reformatorn förmått smuggla in det radikalt nya i en pragmatikens trojanska häst, ett trängande nationalekonomisk problem till exempel. Det som enbart är teori och ideologi avvisas som elitistiska papperskonstruktioner. Men ta rygg på en handfast kris som befolkningsfrågan på 30-talet så kan du förverkliga utopiska idéer om samliv och barnomsorg. Och ta rygg på arbetskraftsbristen på 60-talet så får du LO med dig i utbyggnaden av daghemmen, på det att mödrarna får ett yrkesliv och blir någorlunda autonoma de också.

"Är svensken människa?" är en intellektuell storsatsning från författarna. Några enstaka partier är osmälta och mekaniskt refererande, men till största delen är analys och empiriska data ypperligt inflätade i varandra, och författarna återför hela tiden sina fakta till grundtesen. Med perfekt gehör för övertoner visar Berggren och Trägårdh hur svenska debatter som skenbart handlar om helt andra saker alltid går tillbaka till de gamla stridslinjerna från 1800-talet: statsindividualismen byggd på jämlikhet och en viss samhällskyla, kontra varmare gemenskap i den lilla världen, till priset av under- och överordning. Och jo, de skriver om steriliseringarna, ensamheten, den starka statens och statsindividualismens alla baksidor.

Eftersom denna bok är så väsentlig är det skandal att Norstedt inte verkar ha läst manuset innan de satte pärmar på det. Så här många felstavningar, språkfel och slarvigheter får en bok inte
innehålla. Ett citat av Ellen Key är så snubbligt och konstigt att det inte går att utröna vad där står.
Denna bok förtjänar att läsas, studeras och leva länge, så till nästa upplaga måste felen åtgärdas.