”Love that has not been born into the flesh will crumble and die like peat ash”, lär författaren George Moore ha sagt till sin kyskt trånande kollega William Butler Yeats. ”Kärlek som inte blivit kropp skrumpnar ihop och dör som torvaska”. Libertinen Moore ville varna Yeats för den ensidiga kärlek som inte tar sig uttryck i fysisk förening. En sådan kärlek lämnar till sist ingenting kvar. Men Moores tanke är bara giltig om man bortser från den obesvarade kärlekens möjligheter att bli till stor litteratur. Just Yeats är beviset för det; Maud Gonne, kvinnan han älskade livet ut men aldrig fick, inspirerade honom till vad som kanske är 1900-talets starkaste kärlekspoesi - alltså allt annat än aska. Den trånande poeten och hans avlägsna eller avvisande musa är i själva verket en av den västerländska poesins mest fruktbara föreställningar. Upprinnelsen till den finns hos platonismen, i klyvnaden mellan fullkomlig idé och ofullkomlig sinnlighet - en tanke kristendomen så småningom ärver. Höjdpunkten för denna självtillräckliga, andliga erotik är väl Goethes ord i ”Wilhelm Meister”: ”wenn ich dich liebe, was geht's dir an” - ”om jag älskar dig, vad rör det dig”. Kärleken blir helt och hållet inre angelägenhet: en jagets fantasikult av ett passivt objekt.

Det är i övergången mellan medeltid och renässans som den absoluta och kyska kärleken etableras som ideal. Två så småningom världsberömda kärlekspar dyker upp på den litterära scenen: Dante och Beatrice, Petrarca och Laura. Ingen av poeterna fick de kvinnor de avgudade och bara hade en flyktig ögonkontakt med; båda kvinnorna dör tidigt men poeterna älskar dem livet ut. Och hyllar dem i sin diktning. Den första konstellationen utgjorde modellen för den senare - den yngre Francesco Petrarca (1304-1374) odlade medvetet samma saknads- och avståndskärlek som den äldre Dante (1265-1321). Den ärelystne Petrarca insåg att det rörde sig om ett litterärt framgångsrecept; att Laura betyder ”lager”, ärans symbol, anspelar han själv på. Petrarca bygger upp sin diktning på den ljuvt plågsamma kärleken till den onåbara Laura, huvuddelen av hans ”Canzoniere” eller ”Rime”, 366 dikter där flertalet är sonetter, kretsar på ett eller annat sätt kring saknadskärleken.

Saknaden inleder Petrarcas poetbana; den första dikt vi känner av honom är en latinsk elegi från 1318 om hans mors död. Och ingen i litteraturens historia har så till den grad odlat kärlekssmärtan; hans dikter flödar över av suckar och tårar. I den dikt som bär nummer 223 skriver han: ”All sömn togs ifrån mig, ingen ro jag känner/ - mitt liv är suckar, klagan tills det gryr/ och tårar som beslöjar min pupill.” Vad i denna enastående inflytelserika poesi - i sin omedelbarhet och känslosamhet den första moderna, har man menat - är litterär beräkning och vad är uttryck för ett genuint känsloliv?
Svaret måste bli att kulturen formar jaget; det kommer till först när det tar sig kulturellt - dvs språkligt - uttryck. Och språket är alltid imitation. Men Petrarca bidrar med ett dittills nytt tonfall. Och det finns ingen anledning att inte uppfatta Petrarca som uppriktig - och med tiden uppriktigt plågad - när han bekänner sin besatthet av Laura. Den blir mer och mer ett problem. Några av hans senare dikter handlar om Laurafixeringen som ett stort misstag; åren han ägnat kulten av henne är förspilld tid. Ingvar Björkeson översätter dikt 364 i sitt fylliga urval från 1989, ”Francesco Pertrarca: Kärleksdikter”:

I tjugoett år lät mig Amor brinna,
i eld och plågor känna hopp och fröjd,
och gråta tio år sedan min kvinna,
följd av mitt hjärta, lyfts till himlens höjd.

Nu är jag trött och förebrår mig
livet,
alla de misstag som kom dygdens
gnista
att tyna bort. Vad som blev kvar,
det sista
ger jag åt dig, o Herre, undergivet

och ångrar bittert all slösad tid
som borde brukats till ett bättre val:
att undfly lidande och att söka
frid.

Rädda mig, Gud, du som mig
inneslutit
i detta fängelse, från evigt kval,
ty jag vet om och vidgår vad jag
brutit.

Petrarca har kallats den första moderna människan - man tänker då på vare sig hans känslostarka sätt att säga ”jag”, men också på hans ständiga tvivel, hans ifrågasättande av sig själv och sitt handlande. Det är särskilt tydligt i den långa dikten 264 som börjar med orden ”Jag är i tankar, och mina tankar fyller/ mig med ömkan för mig själv”. Dikten är en de väldigaste självuppgörelserna i poesins historia, frispråkig och kompromisslös.

Man kan påstå att Petrarca inleder en kraftfull tradition av manlig självömkan - en annorlunda, mer skymd sida av den västerländska manligheten som annars är handling och beslutsamhet, oberoende, makt och dominans - inte minst över de egna känslouttrycken. Sentida företrädare av självömkanstraditionen är Rousseau, Nerval, Thomas Beddoes, Verlaine, Oscar Wilde och Vilhelm Ekelund (som lyriker). Alla begråter de liksom Petrarca sig själva. Men också dominans över känslorna står på spel för Petrarca; i dikten 264 liksom i dess motsvarighet i prosa, den långa, på latin författade självbekännelsen ”Secretum” brottas poeten med sitt begär och sin förtvivlan, och försöker ta kontroll över de yttre och inre krafter som ömsom gör honom till ett ödets lekboll och ömsom till en slav under den egna passionen. Det är det stoiska livsidealet Petrarca strävar efter: begärslöshet, illusionslöshet, distans till den fåfängliga världen.

”Secretum” har nu kommit i svensk översättning av Birger Bergh med titeln Min hemlighet. Petrarcas biograf Morris Bishop har kallat boken för ”det första stora exemplet på litterär introspektion” och Birgitta Kurtén-Lindberg menar i sitt förord att den är det nödvändiga komplementet till ”Rime”. Och ”Min hemlighet” ger något annat än dikterna: den är mindre uttryck för känslor än råd hur man bör handskas med dem - en bitvis storslagen handbok i levnadskonst, skriven som en fiktiv dialog, prövande och vindlande, mellan Petrarca och hans beundrade föregångare Augustinus. Denne författare till en av vår civilisations viktigaste självbiografier - ”Bekännelser” - lär Petrarca att blicka framåt i livet. ”Vad tjänade det till att veta så mycket om du inte kunde utnyttja ditt vetande?” frågar Augustinus. ”Själen måste lägga av det som trycker den”, säger han vidare och citerar Cicero som menade att ”gammal kärlek måste drivas ut med ny kärlek, liksom en spik med en annan spik”. Augustinus fungerar i dialogen, menar Birgitta Kurtén-Lindberg, som Petrarcas överjag. Kanske, men hans råd är egentligen mindre moraliska och mer psykologiska; Augustinus utför ett slags begärsterapi med Petrarca.

Den bärande idén i denna terapi kunde kanske formuleras med den amerikanska konstnärinnan Jenny Holzers slogan ”Protect me from what I want”. Augustinus förebrår Petraraca för den smärtans vällust han aktivt sökte i trånaden efter Laura; ”du närde dig på tårar och suckar samtidigt som detta skänkte dig ett slags fördärvlig njutning”, säger han. Petrarca vill bli lycklig, eller åtminstone slippa sin olycka. Och liksom var och en som på allvar tänkt igenom sin livsbelägenhet förstår han att det inte handlar om hjälp utifrån - makt, ära, pengar, njutning - utan om en ändrad inställning till det han redan äger - och inte minst till det han saknar. ”Min hemlighet” skisserar en saknadskonst, Augustinus sätter så att säga Petrarca i förlustskola; han lär sig att han i sitt liv har saknat på fel sätt, gjort en kult av frånvaro och förlust, och inte värderat tillvarons nu. Han inser att fixeringen vid Laura varit ett omoget förnekande av livets ändlighet; för det är tankarna på ändligheten som ger nuet dess rätta intensitet.

”Min hemlighet” är skriven i en annan tid, ett annat samhälle, med ett annat religiöst perspektiv än det som gäller för de flesta av oss i dag. Men det är ändå märkligt hur tillämpbar boken ter sig med sina resonemang om hur människan, för att leva rätt, måste lära sig att lägga av sina bojor: livsledan, ärelystnaden och passionen. Petrarca förmedlar ingen färdig livsinsikt utan ger en grund för var och en som själv, utifrån sina förutsättningar, försöker komma fram till en sådan; han låter till sist Augustinus säga:

Lyssna bara på rösten i ditt innersta som ständigt kallar på dig med orden: 'Här går vägen till fäderneslandet.' Du vet vad den rösten råder dig till, vilka vägar och vilka avvägar den avslöjar, vad du skall följa och vad du skall undvika. /.../ Följ ingivelserna i ditt innersta - kan de ur andra aspekter te sig chockerande, är det dock de som säkrast leder dig på dygdens väg.