Korthugget skulle man kunna beskriva P C Jersilds senaste roman som författarens självsvåldiga sätt att ta livet av några av sina viktigaste huvudpersoner, samtidigt som han ger sig själv något av evigt liv. Det må låta kryptiskt men författaren uppsöks av eller tar själv kontakt med figurer ur sina tidigare romaner. Läsaren får återigen möta till exempel Reine Larsson från ”Barnens ö” (1976), Lennart Siljeberg från ”Grisjakten” (1968) och Bernt Svensson (Primus son) från ”Babels hus” (1978).

Jersild skriver ofta idéromaner, som när han i ”Babels hus” kritiserar stordriften inom sjukvården. Dåligt gestaltad blir en idéroman lätt platt, men PC Jersild har många gånger på ett beundransvärt sätt omvandlat sina idéer till fantastiska romaner. Man kan tänka att uppslaget till ”Ypsilon” verkar ha kommits på av någon med en stor portion dödsförakt och att det låter lite trist. Men Jersild förvandlar denna till synes torra och andefattiga idé till en storslagen roman om döden och skrivandet. Och han vänder med glimten i ögat fullständigt på föreställningen att böckernas imaginära gestalter skulle överleva sin skapare; i den här romanen är det bara författaren som överlever – och som han överlever.

Det är ett osedvanligt kraftprov av en författare att låta läsaren återknyta kontakten med ett antal av sina huvudpersoner, att levandegöra dem igen, även om man på ett beklämmande sätt blir varse att Jersild frammanat dem för att vi ska få veta hur de kommer att dö.

Som kritiker sitter man – och detta är säkert ett medvetet grepp – i en rävsax. Om man avslöjar det briljanta upploppet av historien tar man ifrån läsaren själva kontentan av de resonemang som Jersild – i denna stundtals essäistiska roman – för. Det ska sägas att Jersilds gamla käpphäst om vikten av att låta människor få ett värdigt slut eller rättare sagt att få bestämma över sitt eget slut – även om det kan innebära någons aktiva ingripande – tas till heders igen.

Två av Jersilds utan tvekan bästa romaner är ”Barnens ö”, med Reine Larsson som bestämmer sig för att stanna kvar i Stockholm och skicka vykort till sin mamma i stället för att åka på kollo, och ”En levande själ”, som berättartekniskt nog är Jersilds styvaste arbete, eftersom han lyckas gjuta liv i en historia om en hjärna som befinner sig i ett akvarium på ett forskarlaboratorium. Det paradoxala är att denna kroppslösa hjärnvävnad ter sig mer mänsklig än de människor som befolkar romanen. Hos denna hjärna finns empatisk förmåga, vilket helt saknas hos forskarna.

Någonstans i den essäistiska delen av ”Ypsilon”, där Jersild behandlar skrivandet, säger han att ”En levande själ” är hans egen favoritbok. På det sättet är det följdriktigt att han ger sin minst sagt makabra sammanfattning av författarskapet samma namn, Ypsilon, som den ensamma hjärnan i laboratoriets akvarium.