Jag tänker på en serie av Pontus Lundkvist där en man med höjt pekfinger förkunnar: ”Det är rätt/fel med homosex/könsroller/whatever, för så går det ju till i naturen”. ”Jo det är klart”, myser en annan man i tänkarpose. Och därefter, i den andra och sista serierutan: ”SAMTIDIGT I NATUREN:” (bild på svåridentifierbart, storväxt djur som äter bajs och älskar det).

Anneli Furmarks åttonde seriebok är del två i en trilogi som handlar om människor i Skandinavien, deras förhållande till varandra och till landskapet. I den idén skönjer jag ingen önskan om att människan i högre grad borde förlita sig på sakers tillstånd i skog och mark, låta landskapet bli till ett rättesnöre. Men hos karaktären Toralf finns den, uppfattningen om att naturen bär på en sorts dold sanning, en ljuv logik. Att den går att lita på. Han har en torshammare i en kedja om halsen och har tagit med sin flickvän Marie och hennes son Axel på en resa till Island.

Det är Axel som Furmarks grafiska roman står närmast. Han är sexton år och har halvlångt hår, skeptisk mun och snälla ögon. Toralf hette Rickard först, vet Axel, för han var ihop med en kompis mammas väninna förut. Och då hette han Rickard. Axel kallar honom därför ”Toralf”, med citationstecken som hörs.

Det finns en rörande lojalitet i Furmarks förmåga att porträttera tonåringar. Det är något med vinkeln i nacken, hållningen. Som om de sakta är på väg att resa sig upp. Och ofta är det, som här, just människor på resa det handlar om, deras möten och kollisioner med obekanta platser, med varandra. Relationen tonårsbarn och styvförälder har Furmark skildrat förut, men här ges den större spelrum, fler vinklar.

Framför allt fängslas jag av hur Anneli Furmark såväl i ”Jordens medelpunkt” som i ”Fiskarna i havet” från 2010 tecknar möten mellan mörker och ljus i till exempel glimmande cykellyktor som letar sig fram i skymningen.

Det föränderliga och skenbart sköra står i fokus, i valörer liksom i de trevande relationsdramer som pågår i Furmarks ansiktens ängsliga veck. I ”Jordens medelpunkt” blir dramat därtill inte bara känslomässigt, utan också på liv och död i det karga, isländska landskapet, vars natur är lika vacker som kompromisslös, fullständigt oberäknelig.

Det här är seriekonst som lyckas med att vara både lågmäld och storslagen, med oerhörd skärpa i både dialog och formspråk, gestaltningen av alla dessa nojiga människors, ofta igenkännbara karaktärer. Jag är uppriktigt förvånad över att Anneli Furmarks konstnärskap inte är vidare känt.