Väskor! Plötsligt faller nytt ljus över postorderfirmornas lock och pock. Ständigt dessa väskor, som premie vid köp av gagnlösa ting. Det slår sällan fel; handväskor, väskor med hjul på, ryggsäckar, necessärer, vad som helst bara det är väskor. Och knepet fungerar, gång på gång. Varför, kan man undra. Svaret finns i Lasse Bergs nya bok - Gryning över Kalahari - om den kulturella och biologiska evolution som födde vår egen art, Homo sapiens.
"Väskan gjorde oss till människor." Så skriver han.
Denna överraskande tanke (jag återkommer till den) är emellertid bara en i raden av bokens många bestickande teorier och teser om vad som fick våra förfäder att klara språnget från djur till kultur. Det var dansen, menar Berg på ett annat ställe, som var den bestämmande förmågan, eller så skriver han att allt började med en diet av skaldjur, som gjorde hjärnans tillväxt möjlig, vilket i sin tur var en förutsättning för småprat vid elden och annan social interaktion. Som gjorde oss till människor.

Att allt började i Afrika råder dock ingen tvekan om. Därom tvistar ej längre de lärda. Enligt de senaste beräkningarna har endast 83 000 år gått sedan en liten grupp anatomiskt sett fullt moderna människor lämnade Afrika för att snart nog uppfylla jorden. Alla folkgrupper på alla kontinenter utanför Afrika härstammar från dem. Sådant syns i våra gener. Om detta, och mycket annat, handlar "Gryning över Kalahari".
Lasse Berg bor i Etiopien. Nyligen var hans adress Kigali, Rwanda. Få kan kontinenten som han, dess historia och geografi, människorna. Bokens utgångspunkt är också hans intensiva hemkänsla i det landskap våra förfäder och därmed vi formades i. Likt en vetenskapsjournalist uppsöker han forskare i USA, Europa och Afrika, och utifrån deras rön och berättelser väver han sin historia. Arkeologi, antropologi, evolutionsbiologi. Vilket är gott nog, kittlande och lärorikt, låt vara att det är en krönika som skrivits förr och som snart blir inaktuell. Nya fynd, som nu senast av Homo floresiensis, tillkommer ständigt.

Det som ger "Gryning över Kalahari" ett mer beständigt värde är snarare dess doft av utopi. Författaren ger inte mycket för vare sig Rousseau eller Hobbes, särskilt inte den senare. Att människan i grund och botten skulle vara en grym och maktlysten egoist är helt enkelt en ovetenskaplig hållning, anser Berg; åtminstone bör den ifrågasättas och utmanas av en ljusare bild som för den skull inte är en dubbelexponering av romantikens ädle vilde. Det är dags att gå vidare.
Vilket sannerligen är på tiden. Det har länge förvånat mig att feminister och vänsterintellektuella så samfällt och hårdnackat motsatt sig evolutionsbiologiskt grundade förklaringar av människors beteende och tänkande. Som vore allt, precis allt, i vår kultur sociala konstruktioner och biologin bara en bortaplan där man alltid förlorar. En del av denna aversion dröjer kvar hos Berg, som kan vara orättmätigt sträv mot författare som Richard Dawkins och
Edward O Wilson, men oftast är han öppen för de nya teorierna. Nyfiken och prövande. Dessutom har han egna ögon att se med.

De slutsatser han drar av god sociobiologisk forskning, eller evolutionspsykologi som det heter numera, är att människan som art kännetecknas av genetiskt nedärvd fallenhet för monogami, solidaritet, jämställdhet, andligt färgad konst, rytmik, lättja och konfliktlösning genom samtal, inte våld. Listan kan förlängas. Att så mycket ändå har gått fel här i världen beror enligt Berg på att vi en gång övergav det liv som kringströvande jägare och samlare vi är anpassade till, för att i stället bli bofasta jordbrukare, med påföljande befolkningsexplosion och makthierarkier, både politiska och religiösa.
Jag kan inte annat än beundra Lasse Berg. Att presentera en sådan solskenshistoria efter att på nära håll ha sett följderna av folkmordet i Rwanda vittnar om en enastående stark optimism. Dock vore det mig främmande att kalla honom drömmare. Han har täckning för sin historia. Ibland bär det iväg, det är sant, och då finns skäl att misstänka övertolkning av tunna belägg, men så har det å andra sidan alltid varit. Han ser det själv, och skriver att evolutionshistorier ofta är färgade av tidens anda eller berättarens egen agenda. Poängen är att han i forskningen om människans natur ser en väg framåt, där ännu alltför många bara anar nattstånden konservatism.

På de tre decennier som gått sedan Wilson skrev "Sociobiology" har mycket hänt. Och vi befinner oss ändå bara i början. "Människans evolution är ett spännande forskningsfält där det mesta ännu är ogjort och inget är avgjort." Just så. Fältet är fritt. Att vi är anpassade till ett annat liv än det vi lever är ställt utom tvivel. Resten är tolkningar, och den som likt Lasse Berg har egna, personligt upplevda referenspunkter på savannerna har en fördel när striden står om tolkningsföreträdet.
Genom hela boken återvänder han således till khiosan-folket i södra Afrikas torrområden, en jägar- och samlarkultur, en spillra bara, som kanske
mer än någon annan folkgrupp på jorden lever i överensstämmelse med sin natur - som också är vår. Ingenstans känner sig författaren så hemma som här. Han följer med dem på deras vandringar, bevittnar deras riter och gör medan sånghöken ropar i bushen enkla men genuint berikande observationer. Självklarheter, vänner emellan. Som det där om väskorna. En förutsättning för samlandet. "Sett ur ett evolutionsperspektiv måste väskan eller ränseln ha varit en absolut omvälvande uppfinning."
Om sedan den saken har satt så djupa spår i vårt medvetande att väskor kan få oss att köpa vad som helst är förstås en annan femma. Den tolkningen är min. Och det är bara en av åtskilliga nya tankar som väcktes under läsningen av "Gryning över Kalahari". En storslagen bok. Den kommer att leda många diskussioner i vårt land på nya vägar. Lasse Berg har byggt en bro. Efter detta kan ingen slunga glåpordet biologism efter sina meningsmotståndare utan att samtidigt göra sig löjlig.