Liksom Samuel Becketts luffare i romanen ”Molloy” har sina kryckor och sugstenarna i fickan, har Mathias Boströms romanfigur Magnus sitt protesben av grafit och sitt omständliga sätt att feltolka tillvaron. Boströms andra roman ”Dokumenthanterarna” är både en storskalig, modernistisk samhällsallegori och en småskalig, realistisk berättelse om en krisande småbarnsfamilj. Meningen är att estetiska verfremdungseffekter skall skava kännbart mot mikrosociala skärvor ur en bekant vardag.

Resultatet har blivit en i sin alldaglighet ganska fordrande roman. Avig syntax och svårvisualiserbara omskrivningar skapar ett läsmotstånd som ingår i budskapet. Men huvudscenariot är enkelt.

Magnus och Malena bor med sin nyfödde son Raoul i en 70-talsvilla i sydvästra Stockholm. Relationen brister och Magnus blir ensam med sonen. Dessförinnan har han uppvaktats av den gåtfulla kvinnan Mjau från organisationen Dokumenthanterarna, vars uppgift är att befria männen från sådana föremål som hindrar dem att vara närvarande fäder.

I detta dels parodiska, dels allvarligt menade syfte inkräver nu Mjau alla Magnus dagböcker. Ty hans myckna terapiskrivande har hämmat hans sociala mognad. För egen del menar han att dagboksskrivandet bara har handlat om att glömma, att göra sig av med betydelse, inte skapa något med egenvärde. Sin skepsis mot ett menings- och minnesskapande skrivande – ett litterärt arbete – hanterar han också genom att brödöversätta en roman som emellertid är en mise en abyme, vars händelserum och persongalleri visar sig avbilda hans egen tillvaro.

Boström har tidigare, i debutromanen ”Ulrika Hand” (1996) och pjäsen ”Blodberget”, arbetat med klaustrofobiska livsbildsscenarier av liknande slag. Även drömmen om blodberget finns i romanen: en mara som handlar om systemfångenskap, där upprepade fall genom en underjordisk födelsekanal blir en inverterad Sisyfosmyt. Likaledes utgör romanen ”Dokumenthanterarna” i viktiga avseenden en stiliserad värld präglad av upprepning och självreferens. Magnus arkitektoniska omgivning illustrerar olika tidsskeden i svensk efterkrigshistoria, och skrivandets många symboliska innebörder visar tillbaka på den verksamhet läsaren av romanen involveras i.

Vad projektet Dokumenthanterarna i berättelsen egentligen är, blir förstås aldrig riktigt klart: ett nätverk av kvinnor, eventuellt förgrenat in i teatergruppen Unga Klara, eller bara ett soloprojekt av en ung skådespelerska som Malena samarbetat med?

Tvetydigheten gäller också det sociala budskapet, där man förnimmer både gyckel och seriöst engagemang. Efter Gamla Klaras rivning skapades en ödslig plats kallad Sergels Torg, där Unga Klara iscensatte sina allvarligt menade utopier. Denna bild av Sveriges moderna historia innehåller både tomhet och mening, förlust och rikedom. Så också Mathias Boströms nya roman, där talspråklig konstlöshet och realism strider med underliggörande fenomenologi och existentialism – en giganternas kamp som fortsätter inom läsaren efteråt.