Renässansnovellens mästare, Giovanni Boccaccio (1313–1375), skulle förmodligen bli upprörd om han återvände till jordelivet och upptäckte att han numera nästan enbart är känd för de muntert pornografiska skrönor han skrev på italienska i sin ungdom och infogade i sin stora novellsamling Decamerone. På äldre dar tog han nämligen själv avstånd från denna del av författarskapet och ville att folk istället skulle uppmärksamma hans höviska kärlekspoesi i Petrarcas efterföljd eller hans lika lärda som fromma verk på latin, häribland kommentarer till Dantes ”Den gudomliga komedin.”
Men Boccaccios senare och mera respektabla verk har alltså ratats av eftervärlden. Det är de allra saftigaste erotiska berättelserna som numera är mest älskade och oftast omtryckta, till exempel den om den liderlige munken som inbillar en ung oskuld att hon bäst kan tjäna Gud genom att lägga sig naken under honom, så att han kan ”driva djävulen in i helvetet”.
Den fromma övningen slutar som bekant med att flickebarnet blir så förtjust i denna speciella gudstjänstordning, att hon aldrig vill ägna sig åt något annat, med påföljd att den stackars munkens ”djävul” efter någon tid slokar betänkligt och inte längre orkar tränga in i det av lusta ständigt brinnande ”helvetet.”
”Decamerone” innehåller dock betydligt mer än fräckisar. Bland dess hundra noveller kan man finna snart sagt alla de berättelsetyper som odlades under medeltiden och renässansen, alltifrån religiösa helgonlegender och moraliserande ”exempla” till äventyrsberättelser, riddarromantiska kärlekshistorier och satiriska samtidsskildringar. Allt är sinnrikt infogat i en ramberättelse som handlar om hur tio adliga ungdomar – sju damer och tre herrar – flyr från det av pesten drabbade Florens till en underskön lustgård på landet, där de under tio dagar underhåller sig med sång, dans och höviskt festande samt historieberättande.
Varje medlem av gruppen är ålagd att varje dag berätta en historia över ett förelagt ämne, till exempel ”de spratt för vilka kvinnor har utsatt sina äkta män” eller ”om dem som har handlat frikostigt eller storsint”. Berättelsernas karaktär bestäms i hög grad av de enskilda berättarnas personlighet: sålunda berättas de mest oanständiga anekdoterna av en levnadsglad yngling vid namn Dioneo, medan några av damerna föredrar romantiska, gärna sentimentala kärlekshistorier. Historierna ger ofta anledning till dispyter mellan berättarna och föranleder i sin tur nya berättelser för att illustrera en egen uppfattning eller motbevisa vad någon annan i sällskapet sagt.
På så vis kommer alla novellerna att ingå i en konstfullt sammansatt väv där förhållandet mellan berättarna avspeglas i vad de berättar. Fromt religiösa berättarperspektiv kontrasteras mot hädiska och kyrkofientliga, kvinnliga synvinklar mot manliga, höviska mot pornografiska. Och som bakgrund till underhållningen i den ljuvligt pastorala lustgården skördar pesten i Florens oavbrutet nya offer. Berättarstilen växlar från det högstämt sublima till det uppsluppet groteska, men som regel använder sig Boccaccio av en retorisk konstprosa med en invecklad latinsk syntax som tycks vara nästan omänskligt svår att återge på modern svenska.
För att verkligen förstå och uppskatta detta litterära storverk räcker det alltså inte att – som vanligen sker – bara läsa några av de fräckaste skrönorna. Man måste läsa hela ”Decamerone” i en fullständig översättning som gör originalet rättvisa. En sådan har länge saknats. Christoffer Eichhorns tolkning från 1861–62 är visserligen fullständig men numera föråldrad och nästan oläslig genom sitt krångliga språk och alltför konventionella återgivning av erotiska och groteska textpartier. Sven Ekblads urval för Studentlitteratur från 1995 är visserligen fullt modernt och stilistiskt lysande, men den täcker knappt mer än en tredjedel av hela verket.
Nu har det dock äntligen kommit en fullständig översättning som det är en glädje att få rekommendera. Den har gjorts av den pensionerade överläkaren Paul Enoksson, som blivit känd och flera gånger prisbelönt som översättare av äldre italienska klassiker. Hans nya översättning av ”Decamerone” får nog betecknas som hans hittills största översättarbragd. För första gången är det nu möjligt att läsa inte bara enskilda noveller utan hela den storartade ramberättelsen med stor behållning och följa det subtila spelet mellan de olika berättarna och deras högst olikartade berättelser. Också kontrasten mellan dödens pestdrabbade regemente i Florens och det glada livet i berättarnas lustgård har tagits väl till vara.
Liksom Sven Ekblad har Paul Enoksson valt att lösa upp Boccaccios snåriga syntax och samtidigt modernisera språkbruket, vilket förmodligen är helt nödvändigt för att vinna nya läsare. Ändå har Enoksson inte gått fullt så långt i vardaglighet som sin närmaste föregångare. Där Ekblad karaktäriserar en otillfredsställd älskarinna som ”sur och ledsen” väljer Enoksson att beskriva henne som ”besviken och bedrövad”. Och där Ekblad skriver ”O älskade hjärta” föredrar Enoksson det något mer formella ”O dyrkade hjärta”.
Men i stort sett har också Enoksson, oftast med stor framgång, anpassat sin text till dagens svenska publik. Hans framställning av pestens härjningar i Florens är till exempel just så skakande som den skall vara, och skildringen av berättarnas pastorala lustgård just så förtrollande man kan begära.
Möjligen kan man beklaga att han inte översatt de kärlekssånger som sjungs i lustgården till rimmad meter utan valt att återge dem på fri vers, men man kan inte begära allt när det gäller att översätta ett litterärt mästerverk av denna svårighetsgrad.
Kort sagt: Paul Enoksson har uträttat ett stordåd, och man önskar hans ”Decamerone” många läsare.
