Poesin som en främling i språket, eller som något som gör språket främmande. Det är en vanlig bild av dikt och diktskapande i den modernistiska traditionens efterföljd. I stället för att erbjuda igenkänning och identifikation framkallas effekter som ruckar på invanda föreställningar och sätt att se. Distansering, underlighet, skevheter. Denna teknik för att utmana konventioner har sedan länge själv blivit en konvention, vilket kräver att greppet ständigt omladdas och omfunktioneras för att inte framstå som ett tomt manér.
Detta gäller ju särskilt om greppet tillämpas på det radikala sätt som odlades av experimentella rörelser inom lyriken, som exempelvis konkretismen eller den amerikanska language-skolan.
En svensk poet som uppenbart rör sig hemvant i denna språkterräng är Johannes Heldén. Debuten från 2003 med samlingen ”Burner” utforskade språkets sumpmarker med arkeologens omsorg
eller mikrobiologens vetenskapliga precision. Den språkliga materia som där hamnade under luppen var bland annat spillror från klottrets och graffitins teckenvärldar.
Och redan i debuten fanns den fascination för språkets och världens mekaniska och maskinella sidor som framträder med full kraft i de två senaste böckerna: fjolårets Det underjordiska systemet (OEI Editör) samt den samling som utkommer i dag på Albert Bonniers Förlag, En maskin av ljus.
Båda texterna har en populärkulturell genre som underliggande matris - science fiction - och förhåller sig synnerligen fritt till de förväntningar som aktiveras. Men det rör sig inte om någonting så enkelt som en kritik eller en parodi. Nej, Heldén går in i genren på djupaste allvar. Så här formuleras det på ett ställe i ”En maskin av ljus”:
vad är det med rymdfärder
epiken formade dig sedan du föddes
och du vände ansiktet mot den
formade den djupare
du kan ge upp
och allt öppnar sig framför dig
Här antyds möjligen hur poeten själv arbetar. Det handlar om ett slags samtidigt införlivande och distanserande metod. Energier som varit kuvade av genrens regelverk kan plötsligt släppas fria och ge upphov till häpnadsväckande resultat. Som läsare känner man både igen sig och inte, man blir som en främling i sitt eget hus. Man tycker sig höra ekon från Jules Verne eller Italo Calvino. Och rekvisitan från sf är på plats i form av maskiner, robotar, rymdskepp och apokalyptiska framtidsvärldar. Men i stället för trygghet skapas otrygghet.
Jakten på mening är fundamental för människan, och en av rösterna i den nya boken säger mot slutet: ”tålamod, du kommer förstå, snart / snart nog”.
Men någon förståelse i traditionell mening väntar inte läsaren av Heldéns texter. Ej heller kompakt obegriplighet. Skickligt och suggestivt iscensätts i stället den osäkerhet och ambivalens som är det meningshungrande djuret människans öde.
I ”Det underjordiska systemet” berättas om hur poesin i en avlägsen framtid antagit helt nya former och hotar att infiltrera hela kosmos med sitt radikalt främmande språk. Dikten är en växande ”urgröpt asteroid” som nästlat sig in i solsystemet på oklart sätt. Poesin som ett UFO, med andra ord. Någon form av kommunikation med det främmande måste etableras, men hur?
Kanske handlar det inte om att knäcka koden. Första raden i boken förkunnar att ”någon har full kontroll över något oförståeligt”. När vi närmar oss slutet på den galaktiska resan heter det i stället: ”bort referenser till mening, tillvaro”. Ingen av dessa positioner visar sig hålla.
Heldén visar med stor uppfinningsrikedom att det är i mellanrummet mellan det begripliga och det obegripliga som underliga och storartade saker kan hända.
