Egentligen hör inte Clara till historien. Men eftersom den indiska noshörningen – infångad och namngiven år 1738 i Indien – under flera decennier var huvudattraktion i ett menageri som under bävan och jubel drog runt i Europa, utgör det väldiga djuret trots allt en pytteliten fotnot i vetenskapshistorien. Skälet är emellertid inte att Clara redan vid helt unga år fattat tycke för tobak och öl, utan att hon tände sir Richard Owens iver att få en motsvarande best till sin naturvetenskapliga katedral, British Museum (Natural History).
Hans önskan gick i uppfyllelse när en artfrände till Clara dog i sviterna efter ett bråk med en ilsken elefant på Londons zoo. Owen dissekerade bjässen och noterade efter ett par dagars karvande en gulaktig struktur på djurets hals. Idag vet vi att det handlade om den första iakttagelsen av en bisköldkörtel. Och med den börjar historien på allvar.
Jörgen Nordenström är professor i kirurgi vid Karolinska Institutet och har även ett gott handlag med medicinhistorien. I sin senaste bok ”Körteljakten” berättar Nordenström den föga kända men ovanligt intressanta och mångfacetterade historien om upptäckten och försöken att förstå bisköldkörtlarnas funktion.
Bitvis är det en hisnande redogörelse som inte blir sämre av författarens många entusiastiska sidoexkursioner in i angränsande delar av den medicinska vetenskapshistorien. Det började alltså med att Owen uppdagade ett slags mönster på halsen på den döde slagskämpen från London. Men den som först undersökte och beskrev vad som visade sig vara ett dittills helt okänt organ var en ung medicinstudent i Uppsala som hette Ivar Sandström. Året var 1877 och Sandström kallade det risgrynsstora och lätt förbisedda organet för paratyroidea, alltså bisköldkörteln (som normalt är fyra till antalet).
Han hade kunnat bygga en medicinsk karriär på upptäckten. Men eftersom Sandström inte lyckades publicera fyndet i någon tidskrift med internationellt renommé, fick han se sig bli omsprungen av andra.
Idag vet vi att paratyroidea är livsnödvändig genom att reglera blodets kalciumhalt, vilket i sin tur är centralt för bland annat signalöverföringen i cellernas inre. Det var sannerligen ingen småsak Ivar Sandström upptäckte.
