Det finns ett tydligt ”före” och ”efter” i Marie Norins nya prosabok, hennes tredje (hon har även gett ut fyra diktsamlingar). En pojke är på utlandssemester med sin mamma, runt halsen har han sin nya kamera. Med kameran fångar han ögonblick efter ögonblick, lättsamma och banala semesterstunder, sådana som mängder av kameror är fyllda med över hela världen.

Bokens första del har en loj semesterstämning över sig; pojken och mamman (i boken genomgående kallad ”morsan”) är på stranden, sitter på balkongen, äter middag, konverserar medresenärer som bor på samma hotell. Pojken registrerar vidöppet allt omkring sig: både med kameran och med egna reflektioner.

Vi ser alltsammans genom barnets ögon, med en liten människas proportioner. Vuxenvärlden, morsans, är abstrakt men morsan är något man tyr sig till, är beroende av.

Norin skildrar detta beroende utan verbaliserade känslouttryck, hennes skildring av pojken och mamman får mig att tänka på en kattunge eller hundvalp som tyr sig till mamman på ren instinkt.

Men någonting fasansfullt händer när morsan och pojken är på dagsutflykt någonstans i ett ökenliknande landskap. Hyrbilen går sönder, det blåser upp till storm och sanden strömmar mot dem från alla håll. I ett kvävande, klaustrofobiskt avsnitt vars stämning får mig att tänka på Roberts och Arvids ökenvandring i Mobergs ”Nybyggarna” kämpar de mot sanden, försöker hålla hoppet uppe. Skildringen är oerhört drabbande, inte minst för att den är så oväntad (nu har jag förvisso förstört överraskningseffekten för potentiella läsare). Från den hemvana chartermiljön till en tillvaro som helt saknar gränser och självklar utgång.

Därefter förflyttas vi till bokens ”efter”. Pojken är hemma i Sverige igen, bor hos sin pappa och det står klart att han kämpar mot en naturkraft starkare än sandmassorna i bilen: sorgen efter mammans död. På samma registrerande sätt som i bokens första del förhåller han sig till omgivningen, sammanbitet, och utan att visa några känslor. I kameran finns fortfarande bilderna från den olycksaliga resan. Norin speglar på ett intrikat sätt semesterbilderna mot pojkens känslor, gör dem både till distanserande sköld och tvingande närvaro.

”Vit vit” må vara prosa, men Marie Norin är en författare som i hög grad använder poesins verktyg även i sina romaner. Hon skriver förtätat, associativt och med en stor detaljskärpa, mycket lite sägs rent ut. Trots att detta är en berättelse som svämmar över av känslor registreras eller nämns inte en enda.

Samtidigt är det här en bok som kommunicerar mycket rakare än Norins tidigare prosaverk, ”Kupa” och ”Djuraffär”, där den poetiska tätheten ibland kom på kollisionskurs med det berättande som vanligtvis kännetecknar en prosaberättelse. ”Vit vit” är Norins mest omedelbara och i mitt tycke mest lyckade prosaverk hittills.