Det pågår kyrkliga dragkamper om tolkningsföreträden. Så kan ögat i tidningar och i tunnelbanan skåda reklam för Svenska kyrkan med frågor om jag helst väljer det som gör mig ”lycklig” eller ”lyckad”, och vill jag hellre umgås mer med ”mig själv” eller ”vem som helst”. Och mitt öra påminner sig därvid ett prästerligt väsande: ”Ut med informatörerna!”
Många moderna personalkategorier har tågat in i kyrkosfären och gör helt säkert sin nytta där, men vilken tjänsteman gillar tjänarrollen? Sådana anställda som tänker i termer av verksamhetsområden, målgrupper, varumärken får ibland kyrkans röst att låta byråkratisk eller säljande.
Det finns annat.
”Karmel är passion”, säger karmelitmunken Wilfrid Stinissen och bär syn för sägen i Låt oss ses i din skönhet. Kommentar till Johannes av Korsets dikt ”Andlig sång”. Han vill skriva en ”hjärtats teologi”, där man kan ”smaka” sanningarna, så att
1500-talsdikten blir ”ett lockrop till oss alla som ofta tar livet för bekvämt”. Och boken uttrycker en spiritualitet, målar en människosyn och ger andlig vägledning.

Johannes av Korset, denne spanske ”oskodde” karmelit, ville se större allvar och stränghet i sin orden, för vilket han togs till fånga av de ”skodda”. I fängelset skrev han 1584 en lång dikt om själens möte med Gud. En lite senare version uttolkar Stinissen, med djup förtrogenhet.
Många människor accepterar läror om svarta hål i rymden och undermedvetet i oss själva men tycker att religion är för konstigt. Om dess outsägligheter brukar mystiker ta till bildspråk, och sådant kan ju hjälpa eller stjälpa när andra försöker förstå. I ”Andlig sång” är det fråga om brudmystik, som utgår från Höga visan - själen och Gud är som brud och brudgum.
Stinissen diskuterar om bilden blivit alltför erotisk när i våra dagar mer betonas det sexuella än ”den totala, förbehållslösa gåvan av sig själv” i äktenskapet. Den synen låter som katolska celibatärers
idealisering av något de själva ratar men ger föreskrifter om för andra.
Fast, fortsätter han, brudmystiken kan hjälpa oss att ”återupptäcka” äktenskapet och kärleken. Men äktenskapet tidigare var ju mest försörjnings- och fortplantningsinrättning? Riktiga brudar på 1500-talet kunde inte ge sig som gåva för de ägde inte sig själva, och brudgummen utövade husbondsvälde. Det är i vår tid äktenskapet förväntas ge just kärlek.

Nå, om vi ändå samarbetsvilligt accepterar bokens spelregler? Då får vi ett kärleksdrama med begär som väcks och tillfredsställs. Människor nu längtar inte för mycket utan för lite, säger Stinissen. Han talar om att hänge sig åt ett ”du”, att ”drabbas” av Gud. Vin prisas för sin berusande effekt, och skönhet är viktigare än sanning. Eukaristin är ”total ömsesidig penetration”. Ett kapitel heter ”Ta mig helt!”
Samtidigt är framställningen analytisk, ibland på rent medeltida vis. Den himmelska lycksaligheten har fem etapper, de tre teologiska dygderna tro, hopp och kärlek motsvaras av
själsförmögenheterna förstånd, minne och vilja. Himmelssfärerna är allegoriskt och ymnigt inredda.

Omtyckt nu är att ”avslöja” mystiker, som när Teresa av Avila antas ”bara” ha sublimerat sin sexualitet. Stinissen och hans tradition tänker tvärtom - erotisk kärlek är en avglans av det mer grundläggande förhållandet mellan människan och Gud.
Den vane vägledaren visar frisk skepsis mot känslor, viktiga ting händer på större djup. Han pekar på den frihet som kan finnas i att vara fattig och onyttig. Det är god kulturkritik utifrån en västerländsk klostertradition som här talar direkt till oss.

Faktiskt kan en högst nutidsupptagen, obstinat själ, om den är nyfiken, nog vilja kränga på sig en sådan här brudklänning - även om det rister i vissa sömmar och man inte fyller ut andra - och iförd den avlyssna vårt här och nu. Vi måste inte vara fångar i pratet för dagen. Bruden har begripit sig på andra slags ting.