Det var ett tag sedan jag läste Hans Gunnarsson, men då och då händer det att jag kommer att tänka på hans fina roman ”En jävla vinter” från 2003. Sällan har väl misären i att vara tjugo år gammal och växa upp och fast i en liten bruksort skildrats med sådan desperat men ändå lågmäld svärta och humor. Som utforskare av vardaglig tristess med dess små fickor av motstånd, utbrott och tillfällig lycka är han mycket lyhörd. Mest imponerande är kanske den lätthet med vilken både hopp och förtvivlan skrivs fram som samtidigt banala och djupt sällsamma tillstånd. Hans romanfigurer är antingen så vanliga att de framstår som exotiska eller så kufiska att de framstår som nästan normala.
Bådadera gäller i högsta grad huvudpersonen och antihjälten i Gunnarssons nya roman ”Försmådd”. Han heter Ingvar, är historielärare i ett litet samhälle och närmar sig pensionering. Han verkar ha vissa alkoholproblem. Han lever ensam men brinner för sitt ämne, särskilt andra världskriget. Tyvärr delas detta intresse varken av hans elever eller kolleger. Intresset är således svalt från samtliga inblandade när han föreslår ännu en temadag om Förintelsen.
På fritiden skriver han en civilisationskritisk och lärd essä om rasism och bristen på tolerans som han låter trycka upp i alldeles för många exemplar på ett mediokert tryckeri som drivs av grannen till hans andra besatthet i livet – rektor Stina på skolan. Han börjar uppvakta Stina ganska intensivt; gör sig lätt genomskådade ärenden till hennes villa. Ibland blir han inbjuden på ett glas och den stora charmoffensiven sätts in. Eftersom den till stor del består av oändliga monologer om hans ovan nämnda essä samt reflexioner om den senaste läsefrukten, Victor Klemperers dagböcker från Nazityskland, blir framgången måttlig. Men skam den som ger sig. Tyvärr börjar alltmer påtagliga drag hos Stina framträda, drag som hotar att få idealbilden av den älskade att sakta men säkert krackelera. Varför har hon hela tiden vita handskar på sig, också inomhus? Varför är hon i Afrika när hon påstår att hon hälsar på släkten i Finland? Och vad har hon egentligen ihop med den skumma och möjligen sadistiska grannfrun Ragnhild, ägaren till tryckeriet?
Det hela utvecklar sig sakta men säkert till en med huvudpersonens egna ord ”ond fars”. Mycket mer kan egentligen inte avslöjas. ”Försmådd” är en mycket stilsäker bagatell med hög specifik vikt. Den kan beskrivas som sorglustig och dråplig, men det räcker liksom inte. Här finns något mer som är svårt att ringa in men som jag tror handlar om Gunnarssons absoluta gehör för den vanliga människans radikala ovanlighet.
