Det är svårt att inte fångas av mytbildningen kring Lord Byron. Romantisk hjältefigur, hedonistisk galning, förförare, frihetskämpe - etiketterna tar aldrig slut. Merparten av hans verk är i dag knappt lästa och det är troligtvis inte främst på grund av dem som han ännu oupphörligt fascinerar. Det välbekanta uttrycket att livet överträffar konsten kan i Byrons fall tolkas bokstavligt, ett öde som han för övrigt delar med Oscar Wilde.
Lord Byrons älskarinna, Caroline Lamb, beskrev honom med de berömda orden ”mad, bad and dangerous to know” och när beskrivningarna av en författares liv och personlighet nästan blir en egen konstart är inte fokusförskjutningen långt borta.
John Crowleys roman är sprungen ur den ofta återberättade scenen i villa Diodati vid Genèvesjön. Där satt Byron en kväll 1816 tillsammans med vännen Percy Bysshe Shelley och dennes nya kärlek Mary Godwin och läste skräckhistorier. Förslaget att de skulle skriva varsin egen skräckberättelse ledde för Byrons egen del inte någon vart, utan det var förstås Mary, senare gift med Shelley, som skrev in sig i historien med ”Frankenstein”.

Men Crowley har plockat friskt ur historien och det skräckromantiska rekvisitaskåpet och skrivit Byrons ofödda roman. Ramberättelsen är placerad i nutid, med några forskares e-postkorrespondens kring en mystisk manuskriptsida som dyker upp i samband med forskning kring Lord Byrons dotter Ada, grevinnan Lovelace, som var matematiker och nära vän till vetenskapsmannen Charles Babbage. Ytterligare ett plan i romanen utgörs av Adas kommentarer till faderns manuskript, där biografiska fakta blandas med hennes sorg över den far hon aldrig fick lära känna.

Crowleys roman i romanen är alltså inget mindre än en fiktionaliserad historia om Lord Byron själv, förklädd till den föräldralöse Ali, vars dramatiska liv på många punkter överensstämmer med skaldens eget. Ett projekt med hög
ambitionsnivå, minst sagt. Men John Crowley levererar, pricksäkert och lyhört.
Bokens stora behållning är just romanen i romanen; ramberättelsen blir mer ett forum för att under diskussionens förklädnad fylla ut med information om Byron och Ada.
Men med den invändningen gjord, kan man inte annat än imponeras av Crowleys förmåga att skapa en så stilsäker och fulländad pastisch. Från den tidstypiska mängden av kursiveringar och stora begynnelsebokstäver till övernaturliga fenomen, mystiska dubbelgångare, kärlek och död - varje ton sitter där den skall och resultatet blir en sprakande och gnistrande berättelse. Att den effekten inte försvunnit eller mattats i den svenska översättningen är tack vare Annika Preis mycket skickliga insats; det är en utomordentlig översättning.
Lord Byrons roman. Aftonlandet är den första av John Crowleys romaner som översatts till svenska. Den har definitivt väckt min nyfikenhet på resten av författarskapet och det är bara att hoppas att förlaget inte låter den första bli den sista.