Författare som använder för många ord brukar beskyllas för att ha ett ”blomsterspråk”, ett prunkande språk med alltför mycket girlander. Skär ner, strama åt lyder uppmaningen från magsura kritiker. Sådana problem behöver de dock inte ha med pseudonymen Hans Koppels roman Vi i villa. Koppels romanprosa är snarast anorektisk, barskrapad inpå språkbenet. Det egendomliga är att det fungerar, att man som läsare själv lägger kött på benen. Och man gör det rikligt.

Berättelsen är konsekvent skriven i andra person singularis, ett ganska ovanligt berättarperspektiv. Förutsättningarna är de enklast tänkbara, huvudpersonen – duet – heter Anders och bor med sin lilla familj, frun Filippa och dottern Anna i ett villaområde i förorten. Några av de andra gestalterna i boken bor i villor runt omkring.

Det spelas innebandy och gås på krogen. Det är lönnfeta, medelålders män som gärna hoppar över skaklarna för att bevisa sin manlighet, som ständigt tävlar om vem som är alfahannen i gänget, och som måste knapra viagra för att hålla skenet uppe inför älskarinnorna.

Berättelsen är en holmgång med en bortskämd medelklass som har det tillräckligt gott ställt för att få allting de pekar på, människor som redan vältrat sig i allt upplevelseindustrin kan erbjuda, och nu håller på att sunka ner sig i bitterhet och avundsjuka. De är – något som i synnerhet gäller Anders – småaktiga och elaka, och ägnar sina bortkastade dagar åt att fundera ut jävulskaper åt någon i sällskapet som verkar ha det en smula bättre förspänt. Det sprayas nedsättande ord på garageportar, arrangeras bajsbomber och skickas ekivoka sms från andras mobiltelefoner i den här romanen.

Som läsare saknar man förstås människor som engagerar sig i sin omvärld, hjälpsamma, altruistiska människor som delar med sig av sitt överflöd, men det är som att fråga en självbiografisk författare efter en resa till den bebodda planeten mars. Hans Koppels gestalter i denna stilrena dystopi är karikatyrer av en samhällsklass som på något sätt fastnat i ett ingenmansland. De tycks inte längre ha något att på allvar kämpa för och i samhällets finrum, bland de riktigt besuttna, är de knappast hemmastadda heller.

De är dessutom maktlösa för att de tar sin makt för given och inte rätt värderar den. Hur väl förspänt har de det inte? Hur meningsfulla skulle inte deras liv kunna vara? Det de har rinner av dem som vatten på en gås. Skadeglädjen i den här romanen – som överallt annars förstås – är den enda sanna glädjen.

Det är en obehaglig, bitvis skrämmande, men också rolig och underhållande bok, därtill fruktansvärt effektivt och ekonomiskt berättad. Den återkommande upplevelsen av att skrattet fastnar i halsen är ett bevis så gott som något på den existentiella träffsäkerheten hos författaren, vem det nu kan vara.