Christine Falkenland debuterar som barnboksförfattare med bilderboken Albert och fiolen illustrerad av Ane Lysebo. Det är en berättelse om längtan och drömmar och om musikens makt. Både bild och text har en viss gammaldags prägel. Handlingen utspelas några generationer bakåt i tiden, och miljön, en ö i havet, förmedlar en tydlig atmosfär av svensk västkust med vågor, vindbrus och steniga stränder.
Sedan bokens huvudperson Albert hört sin morbror spela fiol på midsommarafton har han längtat efter att få en egen fiol. Men precis som Pelle i Elsa Beskows ”Pelles nya kläder” får han arbeta och själv bidra till att det ska bli möjligt att skaffa det hett åstundade instrumentet. Här handlar det inte om moderna barns omedelbara behovstillfredsställelse. Falkenland ger oss snarare en moralitet om vikten av tjänster och gentjänster.

Och inget ont i det. Albert hjälper sin pappa med att bära stenar i stenbrottet. Mamman får
hjälp med att bära skräp till pråmen som tar hand om bortforslingen av soporna. Fiskarna i hamnen hjälper han med att rensa bort tång som fastnat i näten. Så småningom har Albert fått ihop den summa pengar som behövs.

Det visar sig dock att det inte är så lätt att hantera fiolen. Pappan orkar inte höra på Arvids spelande som han tycker låter alltför illa. Men Albert får hjälp av sina nattliga drömmar om en fyrvaktare som sitter i ett fyrtorn på ön Världens ände och spelar orgel.

Denne fyrvaktare som mer hör hemma i fantasin än i verkligheten får rollen av ett slags mentor för Albert. Via en flaskpost kommunicerar han med Albert, som driven av sin längtan och av sin starka vilja så småningom lär sig traktera instrumentet.

Falkenland berättar lågmält och stillsamt. Historien, som på ett djupare plan kan sägas handla om glädjen i att kunna uttrycka sig konstnärligt, bärs inte av någon större dramatik och saknar i stort sett yttre spänning. Helhetsintrycket av Falkenlands barnboksdebut blir ganska matt.
Härtill bidrar i viss mån Ane Lysbos illustrationer som ofta är stela och livlösa.