Redan efter några rader i Sisela Lindbloms roman De skamlösa dyker det upp, ordet som ska markera tid och rum. Ordet är ”tänk” – inte som en uppmaning, utan som substantiv, det är ett så kallat modeord. Två donnor sitter på en damtidningsredaktion, den ena säger: ”Skillnaden på vårt tänk och and­ra magasins är väl just det där. En slags inlevelseförmåga.”

Personligen avskyr jag ordet tänk (om någon föreslog att vi skulle förfölja det och slå efter det med en käpp skulle jag gladeligen hänga på), och för övrigt heter det ”ett slags” och inte ”en slags”. Att använda ordet tänk och därpå göra sig skyldig till ett språkfel (vanligt och litet men dock ett språkfel), på mig gör det ett vulgärt intryck, och jag kan tänka mig att det är just den effekten som författaren eftersöker, så det är bara att gratulera till en skicklig inledning.

De två donnorna heter Nathalie och Tito och de är inte bara vulgära utan också skamlösa. Med detta menas, som jag förstår saken, att de lever ett kortsiktigt, hänsynslöst och utseendefixerat storstadsliv. Som romanfigurer betraktade är de inte helt lyckade. På ytan framstår Nathalie och Tito samt romanens tredje huvudperson, juristen Erik, som är ihop med Tito, såsom extraherade ur damtidningarnas typifierade dröm- och dräggelreportage, men på insidan är de så motsägelsefulla som bara gestalterna i en roman kan vara när författaren proppat ner för många aspekter och toner i samma kärl.

Tito är så obildad att hon inte vet vem kommunisten Tito var, och i det avseendet ska hon föreställa en bimbo, men hon är en bimbo filtrerad genom författaren Lindblom, som nog vill se sig som motsatsen till en bimbo, och fram träder en mycket märklig figur, manipulativ och slug, men också fnittrig och helkorkad, det går inte ihop. Och hennes pojkvän Erik, han får psykopatiska drag, samtidigt som han är så vän att han inte kan onanera med någon annan kvinna i tankarna än sin fästmö – så dygdiga är alla män när kvinnorna frågar, men tro mig: det är inte sant. Den grabbiga jargongen skorrar ganska illa, författaren är på det hela taget inget vidare på att spela karl.

På sätt och vis är jag besviken på ”De skamlösa”, den ägnar sig alls inte åt det som jag trodde att den skulle ägna sig, men det är knappast bokens fel, utan medier­nas, som läst boken innan den fanns att läsa. Jag uppfattar alls inte romanen som särskilt konsumtionskritisk, det är ingen som köper något hutlöst dyrt, jag kan faktiskt inte erinra mig att det är någon som köper något över huvud taget, mer än lite lunch och latte, och kläder och accessoarer ägnas inte mycket mer uppmärksamhet än vad som är vanligt i böcker av det här slaget, det vill säga som handlar om unga människor i storstaden. Hur som helst vill jag applådera att inte ett enda varumärke skymtar förbi, det är storartat, men lite overkligt med tanke på att berättelsen utgår från tre modemedvetna hjärnor.

Lindblom fokuserar den själsliga nöden, den storstadliga tomheten. Nathalie håller på att halka ur sin roll, hon längtar efter något annat, men det rör sig inte om ett uppvaknande utan snarare om en moralisk undergång: hon vill producera porrfilmer, gärna lesbiska och nekrofila, i en tom lyxbutik, för att krydda med den sexuella njutning som utvinns ur gränslös shopping. Samtidigt vill hon rädda en polsk porraktris, som bjuder ut sina tjänster på nätet, och hon ska rädda henne från pornografin genom att ge henne en roll i en porrfilm, så förvirrad är hon.

Vad vi möter i romanen är den befängda jakten på drömmar, och i synnerhet den främsta drömmen: det perfekta, champagneindränkta bröllopet, kröningen av ett bildskönt liv i glansig fyrfärg. En ung kvinna som befinner sig på samma ideologiska våglängd som författaren får nöjet att skildra Titos och Eriks bröllop i en avslutande novell. Med detta tätnar skildringen och hittar en autentisk synvinkel, författaren behöver inte leva sig in i någon annans medvetande och det gynnar berättelsen, sannolikt hade det varit en bättre form för romanen.

”De skamlösa” är givetvis en satirisk text, bestyckad med skärande antipatier av olika mått, och det är en behärskad och stilfull sådan, här ekar inga kvackande hånskratt. Hånet når nog fram ändå.

Trots det viktiga och i allra högs­ta grad aktuella ämnet – jag syftar på den konsumtionskritiska utgångspunkten – är det något präktigt och storasysterligt över det hela. Kanske beror det på att Lindblom smädar de förtappade människorna och inte så mycket de hänsynslösa kommersiella krafter som format och fördömt dem. Det är nästan så man tror att det bottnar i musgrå, hemstickad avund. Inget fel med det i så fall: avund är en underskattad drivkraft.