Mikael Engströms Augustnominerade ungdomsroman Isdraken kan läsas som en illustration till debatten om barn som farit illa i fosterhem. Bokens huvudperson Mik bor i en Stockholmsförort, där han lever ett socialt utsatt liv med en svårt alkoholiserad pappa. Storebror Tony ger viss stadga åt en tillvaro som annars är i gungning. Han lagar mat och lär Mik att boxas under hårdhänta former. Tillsammans försöker bröderna hålla skenet uppe mot omvärlden och de sociala myndigheternas hot om fosterhemsplacering.
Till sist blir det hela ohållbart. Pappan kommer på behandlingshem, bröderna skiljs åt och Mik placeras hos sin faster som bor i den norrländska glesbygden. Där möter han tystnad, snövidder och ett nedläggningshotat Konsum. Men Mik trivs hos sin faster. Snart får han också kamrater, han lär sig fiska gäddor och träffar bygdens original, två bröder som vägrar att tala med varandra. Skildringen av dem påminner mycket om brödraparet i Torgny Lindgrens Hummelhonung.
Vistelsen hos fastern är bara tillfällig. På grund av hennes tidigare missbruk kan de sociala myndigheterna inte godkänna henne som vårdnadshavare. Mik hamnar mot sin vilja hos nya fosterföräldrar. Där blir han illa behandlad och får arbeta hårt under förnedrande förhållanden. En dag får han nog, rymmer och återvänder till sin faster. Men skräcken för socialnämnden gör att han känner en ständigt gnagande oro inombords.
”Isdraken” är en stark skildring av en ung människas uppväxt på samhällets skuggsida och en bitande uppgörelse med maktutövning och stelbent byråkrati. Men den slagfärdiga humorn och författarens förmåga att även kunna lyfta fram ljuset i allt det mörka bidrar till att boken inte enbart blir en eländeshistoria.
Jämsides med berättelsens mörka stråk lyser samhörigheten mellan Mik och hans bror. Mik själv skildras så att läsaren tydligt märker kraften och livsmodet hos denne pojke, som gärna dras till det äventyrliga och farliga.
Ett särskilt skimmer står kring Miks vänskap med kompisarna. Den får sin slutgiltiga bekräftelse genom ungdomarnas hisnande flottfärd nedför älven, en färd i Huckleberry Finns anda och en symbol för frihet och kamratskap, på behörigt avstånd från vuxenvärldens insyn.
Starkt och med humor i eländet
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Läs reglerna i sin helhet Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se








