De senaste 20 åren har italiensk politik avvikit från huvudtendensen i Europa. I början av 90- talet kollapsade hela det etablerade partisystemet. Det stora kristdemokratiska partiet försvann över en natt och kommunisterna förvandlade sig till socialdemokrater.

Samtidigt fick det borgerliga Italien en ny politisk ledargestalt i den suspekte mediemogulen Silvio Berlusconi. Tvärtemot vad de flesta föreställde sig, i varje fall utanför Italien, blev han ingen kort parentes – 16 år efter sitt genombrott dominerar han fortfarande italiensk politik, även om hans bana dessa dagar tycks nära sitt slut.

Den i Italien bosatta journalisten Kristina Kappelin ger i ”Berlusconi. Italienaren” ett både kunnigt och lättläst porträtt av fenomenet Berlusconi. Kappelin menar att han bara kan förstås mot bakgrund av de särdrag som kännetecknar det italienska samhället. Hit hör den historiskt betingade misstron mot staten, de inflytelserika katolska institutionerna, ett familje- och släktmönster som är klanliknande och klientelistiskt samt en utbredd beundran för den som är smart, slug, framgångsrik och oberoende. Några av dessa drag är idag försvagade, som kyrkan och familjen, medan andra, som främlingskapet inför staten och traditionell partipolitik, snarare har förstärkts.

Berlusconi har spelat på alla dessa strängar. Kappelin demonstrerar övertygande att han tidigt profilerade sig som antipolitiker, som framgångsrik och oberoende företagare, en person som står utanför all smutsig politik och just därför ”förföljs” av åklagare, domare och det gamla vänsteretablissemanget.

Vid ett första intryck framstår Berlusconi onekligen som en klassisk populist, men till detta kommer hans inflytande inom medievärlden. Berlusconis extraordinära makt vilar inte på klassiska grundpelare som militären, polisen eller finansvärlden, men på ett exceptionellt inflytande över de italienska medierna – framför allt televisionen, men också press, radio och bokförlag.

Som Kappelin visar har Berlusconi använt sin mediala maktställning till att skapa ett nytt politiskt språk, vars huvudelement är ytlighet, lögner, vulgär kommersialism och en fördomsfull retorik riktad mot kvinnor, invandrare och politiska motståndare.

Trots sina ständiga övertramp blir Berlusconi inte bara sittande vid makten, utan bibehåller också sin popularitet.

Det är just denna paradox som Kappelin skickligt förklarar. Genom de medier han behärskar har Berlusconi kritiserat och förlöjligat de institutioner som många italienare i sin vardag djupt misstror: inkompetenta lokala myndigheter, politiserade domare och korrupta partipolitiker. Han har vänt kritiken mot klientelism och korruption mot sina kritiker och vedersakare och fått det förflutnas skuggor att vila över vänsteroppositionen – samtidigt som han själv alldeles uppenbart är den mest komprometterade av alla Italiens politiker.

Naturligtvis hade detta machiavelliska agerande inte varit möjligt utan Berlusconis mediala makt, men det hade heller aldrig lyckats utan 1990-talets moraliska sammanbrott för det partisystem som etablerades efter andra världskriget.

Läser jag Kappelin rätt kan Berlusconi bara förstås mot bakgrund av den italienska republikens långvariga förfall. Hans framgångar är i hög grad en följd av att han framställt sig som en räddare av civila institutioner som familjen, företagsamheten, kyrkan och den moraliska ordningen. I själva verket har han allvarligt förvärrat Italiens belägenhet, fördjupat den politiska och moraliska krisen och gjort nationen till en belastning inom EU.

Kristina Kappelins insiktsfulla porträtt är nyanserat, informativt och ger hopp om en bättre framtid för Europas kanske mest fascinerande land.