Nioårige Berlinpojken Bruno är huvudperson i den irländske författaren John Boynes Pojken i randig pyjamas men boken är inte alls för barn. Den skulle möjligen kunna passa för de ungdomar i femtonårsåldern som gör en skolresa till Auschwitz och som brukar förbereda sig med böcker och filmer. Så småningom visar den sig nämligen handla om ett koncentrationsläger.

Skildringen är fiktiv. Men genom att steg för steg leda oss till alltmer skakande upptäckter lyckas Boyne suggerera fram en stämning av hopplöshet och skräck, väl så stark som de överlevandes historier.

Händelserna är sedda genom ett barns ögon och berättade på ett sådant sätt, att bara läsaren förstår vad Bruno i sin naivitet aldrig begriper. Först bor han i ett stort, vackert hus i Berlin, tämligen oberörd av kriget fast året är 1943. Helt oförmodat och mycket mot sin vilja måste han flytta. Fadern, som är en hög officer, har fått en maktpåliggande tjänst.

Redan beskrivningen av det nya hemmet ger en antydan om något oförklarligt, obehagligt. Huset är dystert och isolerat, hotfulla soldater kommer och går, misstämning råder mellan föräldrarna, inga lekkamrater finns. Och ändå kan Bruno se fullt med barn från sitt fönster, barn i randiga pyjamasar långt borta bakom ett stängsel. Man börjar ana oråd. Vad är Brunos far egentligen kommendant över?

Den värld Bruno upptäcker begriper han sig inte på, ensam som han är och undanhållen all vetskap. Inte heller vännen från andra sidan stängslet, som han smyger sig till att träffa, den jämnårige judepojken Shmuel förstår varför han fängslats. Författaren parallelliserar de båda nioåringarnas öden, trots att de är så olika. De är båda offer för omständigheterna fast Bruno aldrig inser vidden av Shmuels olycka. Visst är den polske pojken instängd, men där inne finns väl ändå ett välordnat samhälle? Och så många lekkamrater!

Den dag Bruno, förklädd i en utsmugglad randig fångdräkt, rullar sig in under stängslet och får se hur lägret verkligen ser ut, är det för sent. Inklämda i en folkhop blir de båda pojkarna ivägfösta till gaskammaren.

Jag avslöjar slutet för att visa att boken inte passar för Brunos jämnåriga. Han är ju skildrad så att man skall få stor sympati för nazistpampens snälle son. Han vet ju inte ens var han befinner sig. Heter det inte Allt Svisch? Berättelsen är litet tillrättalagd förstås. Men Boyne lyckas med sitt uppsåt, att väcka och varna.