”När jag tänker på min egen barndom märker jag att jag utan minsta svårighet kan föreställa mig den helt och hållet lycklig och lika helt och hållet olycklig. Det är en belysningsfråga och jag kan mixtra med ljuset ungefär som jag vill.” Så skriver Olof Lagercrantz i ”Dagbok” och påminner oss om att barndomsupplevelser som i ett visst ljus kan te sig lyckliga och harmoniska i en annan belysning kan framstå som skrämmande och hotfulla.
Jag har kommit att tänka på Lagercrantz ord när jag läst Erik Löfvendahls ”Pojken med tigerhjärtat”. Som alla goda barndomsskildringar kan den nämligen läsas på minst två olika sätt: som en skildring av en ljus och idyllisk barndom med mörka undertoner och som en berättelse om en svår och ångestfull uppväxt som ändå har något gott och försonande över sig.
Styrkan i Erik Löfvendahls barndomsskildring är att han inte låser fast sin berättelse i det ena eller det andra perspektivet. Att läsa Löfvendahls bok är som
att ligga under en björk en strålande försommardag: plötsligt går solen i moln och en kall vind drar genom gräset. Tiden gör naturligtvis sitt till. Det är sent 50-tal, fanorna fladdrar ännu över det svenska folkhemmet, man fäster kartongbitar på cyklarnas framgafflar för att skapa ett knattrande ljud och får tio klatschar på stjärten när man gjort något dumt.

”Pojken med tigerhjärtat” är en självbiografisk berättelse. Erik Löfvendahl kommer som berättelsens pojke från Jönköping. Men den som söker närgångna och pikanta avslöjanden söker förgäves. Här är allt nedtonat till det absolut nödvändigaste. Löfvendahl ser genom en omvänd kikare på sin barndom och uppväxt. Och ändå är allt på ett märkvärdigt sätt nära. Minsta smekning, minsta höjning av rösten registreras av pojken med glädje och skräck.
Under idyllen ligger hotet på lur. Pojkens mamma är frånskild och bär på oförlösta konstnärsdrömmar. Hans mormor är läkare vid ett mentalsjukhus - eller sinnessjukhus som det hette på den tiden - och är en klippa
i familjen men räcker inte alltid till. Pojkens styvfar arbetar som stansare vid Fläktfabriken i Jönköping och lär pojken hut och vett med lika delar gammaldags arbetarmoral och kärleksfull kadaverdisciplin.
Erik Löfvendahl har en återhållsam berättarton som får oss att bara ana den latenta otryggheten i familjen. I ett av bokens kapitel får pojken ett småsyskon, en halvbror.
I nästa kapitel gör pojkens styvfar - han kallas så berättelsen igenom - och hans mor en bilfärd genom Sverige med pojken i baksätet. Det blir en idyllisk färd. Men ingenting nämns om småsyskonet. Har det lämnats hemma? Eller finns det inte längre? Genom sådana små förtiganden eller utelämnanden skapar Erik Löfvendahl en spänning och ett dolt hot i berättelsen.

Inte ens när slöjorna till slut rycks från idyllen tar Erik Löfvendahl riktigt ut svängarna. Pojken ertappas med en liten stöld - han har plockat på sig några småpengar hos grannen - och blir förhörd av sin mor. Han ler osäkert och det uppfattas av modern som ett hån. Men
den örfil han väntar kommer aldrig. I stället får han stryk i källaren när styvfadern kommer hem.
Och när styvfadern bygger en gillestuga med bar i källaren anar man att slutet är nära. Svartsjuka får honom att ta till flaskan. Han blir utslängd ur huset och flyttar in i en hyreslägenhet tvärsöver gatan. Senare i livet ska pojken tänka ”att de sorgligaste årsringarna i hans egen växt nog var hans styvfars ansikte i hyreshusfönstret på andra sidan gatan”.
Det är sista bilden i ”Pojken med tigerhjärtat” och den dröjer kvar hos läsaren. Som hos en annan småländsk barndomsskildrare - Pär Lagerkvist i ”Gäst hos verkligheten” - slutar Erik Löfvendahls uppväxtskildring i upplösning och förvirring. Ljus och skugga har svept över pojkens ansikte så att vi uppfattar honom än som lycklig och än som olycklig. Hur hans värld egentligen ser ut, om den är idyllisk eller kaotisk, blir läsarens sak att avgöra. Erik Löfvendahl håller upp en spegel för oss så att vi ser vår egen barndom och återupplever glädjen och smärtan
i den.
Åke Leijonhufvud är författare och litteraturkritiker i Sydsvenska Dagbladet.