”Han var rädd för att bli gammal, ålderdomen liknade fattigdomen: den var ett förfall, ett tillstånd av idel begränsningar; man kunde inte klara sig, blev prisgiven och hjälplöst beroende av andras välvilja.”
Arbetarklasslitteraturen har gått i pension. Förra året kom Elsie Johanssons ”Sin ensamma kropp”, där Mallis ser tillbaka på sin klassklättring från samhällets botten till välbärgad affärsmannaänka. Dolores Johnsson i ”Igelkottsklubben” är en själsfrände till Mallis, även om hon hållit sig kvar i arbetarklassen. Dolores har levt ett långt och stretigt liv. Största lyckan är de tre barnen, alla framgångsrika på sitt sätt. Största misslyckandet är äktenskapet med Henry, som en dag bara försvann ifrån henne utan förklaring.
När den formella introduktionen är avklarad och man börjar komma in i Dolores vardag som pensionär, och hennes funderingar kring det liv som gått och det Sverige som varit, blir ”Igelkottsklubben” väldigt stark. Samhällets liv och individens vävs samman, diskrepansen mellan den verklighet som Dolores minns och samtidens syn på det svenska 1900-talet blir tydlig. Dolores läser Fredrik Reinfeldts ”Det sovande folket” och häpnar över beskrivningen av det passiva svenska folket vars största folksjukdom är ”välfärdsdöden”.
Mest imponeras jag av Alverfors konsekventa skildring av kampen för ett rättvist samhälle som något som angår och alltid har angått alla, inte bara ett kroppsarbetande manligt proletariat. De viktiga årtalen Dolores noterat i sin lilla gröna bok gäller inte enbart klasskampen. ”Husagan avskaffades 1920. Dessförinnan hade det ingått i husbonderätten att prygla familjen och husfolket. /…/ 1921 fick kvinnan rösträtt. 1923 fick kvinnor rätt att ta statlig tjänst. 1927 öppnades läroverken för kvinnor. 1944 avkriminaliserades homosexualitet och förklarades som sjukdom”.
Så många tystas bokstavligen i Alverfors roman, blir vansinniga eller begår självmord när de inte tas på allvar eller hörs. För att de inte lever upp till bilden av hur en man egentligen ska vara, inte är födda i Sverige eller tillhör rätt samhällsklass. För att de älskar någon av samma kön eller uttrycker sin sexualitet alltför starkt. Så många är de som hos Alverfors hamnar utanför normen att man undrar om det inte egentligen är de normala som är avvikande.
Stundtals håller ”Igelkottsklubben” för att sorteras in bland de mest intressanta svenska klassskildringarna. Man tänker på allt från Moa Martinson till Molly Johnsons ”Pansarkryssaren”, och närmre i tiden Agneta Klingspors ”Går det åt helvete är jag ändå född”.
Snyggast genomfört är det när individ och samhälle får mötas både symboliskt och bokstavligt när Dolores nostalgiflanerar omkring i sitt Göteborg.
Tyvärr behåller inte romanen sin styrka hela vägen. Man önskar att Alverfors skulle ha haft modet att låta Dolores bli kvar i det där lite gråa spårvagnsåkandet och promenerandet, och inte som i andra halvan av boken tvinga in henne i den ena spektakulära situationen efter den andra.
Att det liv Dolores ser tillbaka på är händelserikt ligger i sakens natur, i ett långt liv finns förstås mycket att minnas. Men att det under den korta tid då vi lär känna Dolores sker så mycket omkring henne blir orealistiskt.
Läsvärt är det förstås ändå, men styrkan i skildringen av 1900-talets Sverige bygger på trovärdigheten hos Dolores. I takt med att dramatiken i hennes vardag stegras känner man sig också alltmer distanserad från den historiska berättelsen, och det är synd.
