Vad är det som fastnar när man läser, och varför? När jag en första gång, omväxlande snabbt och långsamt, färdas genom dikterna i ”Pappren mellan fingrarna” är det körsbär och äpplen som landar i medvetandet. Vid en jämförelse med officiellt poetiskt ämnesindex figurerar de alltför ofta. Det är ett skäl att bli oroad, ett skäl så gott som något att läsa om.
Peter Waterhouse är, trots namnet, österrikisk författare och poet. Det vill säga, Wien, där han en gång disputerade på Paul Celan, har alltsedan 80-talet fungerat som bas. Men han är uppvuxen i England, i en tvåspråkig familj. Hans dikter skrivs på tyska, men väver in och vecklar ut ord från andra språk, och rör sig genom en geografi som på intet sätt låter sig nationaliseras.
Typisk är den rörelse som formar samlingen ”E 71” (1996), där resan och texten går längs Europavägen – från Slovakien genom Ungern till Kroatien – och möter kriget i Jugoslavien. Snarast är det kanske, som Aris Fioretos framhåller i sitt efterord, övergången och passagen man bör beakta. Waterhouse är en gränsgångare, en fotburen resenär som nyfiket observerar och dissekerar de tecken som ger tillvaron en form.
En av de mest frekventerade passagerna i Waterhouse poesi är också den mellan språk och värld – eller poesi och erfarenhet: ”Ordet / brak får den gående att tänka” heter det till exempel i en tidig dikt, medan en annan konstaterar att ”Landets språk / är vackrare än ert tungomål”. Och när vi upplever något, till exempel kyla, omsätts det snart i ord, vilket måste saluteras: ”Himlen är kall. God dag språk.”
Urvalet i ”Pappren mellan fingrarna” sträcker sig från debuten ”mänsk” (1984) till en serie nyskrivna texter, och bildar ett slags loop. Waterhouses 80-talsdikter är lite längre, har en resonerande ton (många frågor) och gnistrar av semantiska kortslutningar. Om de enskilda satserna kan präglas av metaforisk täthet eller sentensartad snärt (”Ett kvickt val skapar en långsam människa”), glider den monterade helheten ur tolkarens händer. Det är ofta roligt, förbryllande och suggestivt. Jag associerar till nonsensvers och dada, till language-poesi och konkretistiskt ordknådande: en ”salivkapten” hade även 60-talets Bengt Emil Johnson kunnat presentera.
Under 90-talet blir sidorna glesare. Korta dikter placeras ut i det vita landskapet. Själva namngivandet och lokaliserandet (”här”, ”där”, ”du”) blir till avgörande grepp. I samlingen ”Prosperos land” (2001) förenas spår och röster från en by i Centraleuropa med kosmiska utblickar (”Galizien / Galaxen”) och ekon från Shakespeares ”Stormen”. Det är en ordknapp men envetet utforskande och resonansrik poesi, som lyckas med konststycket att ge plats och angelägenhet åt det enskilda och partikulära.
Volymens avslutande texter återkopplar, som antyddes, till de former som karakteriserade de tidiga böckerna, samtidigt som blandningen av språk och leken med namn och ord, deras betydelser och klanger, tycks ha tilltagit. Jag läser inga äpplen och körsbär (endast björnbär), men påminns om hur ord och ting och relationen dem emellan förblir laddad, öppen och skiftande i Waterhouses poesi – och i Fioretos skarpa översättningar.
Det är en poesi som sätter tanken i rörelse, som förenar estetiska äventyr med politiska underströmmar – och ställer frågor med anspråk på en obruten aktualitet:
Idag heter språket: ingen. Tvekan
sprider sig.
Vid är världen. I vår tystnad
heter den knappa frukten:
lyckliga fruktträdgård. Vissa
former av stillhet
smakar surt om sommaren. Det
suras namn: plockad
för tidigt. Året blir först ljuvt
med vår tvekan
(kunde bli ljuvt, kunde bli ljuvt
lyder historiens gång). Å, så
skönt det är
att mållös föra över sommaren
i hösten. Hur för vi vidare?
Vem för oss vidare?
