Det har påståtts att den som inte har läst den nederländske humanisten Erasmus av Rotterdams ”Dårskapens lov” inte kan förstå renässanshumanismen. Om det är sant eller ej är bäst att låta vara osagt, men egentligen behöver man varken intressera sig för renässansen eller humanismen för att ha utbyte av ”Dårskapens lov”.
Denna satir, skriven på latin och nu iklädd ny, tjusig språkdräkt av Michael Nordberg, hör till den lilla samling verk som tycks vara ständigt aktuella. När det begav sig på 1600-talet gick det att finna ett exemplar av ”Dårskapens lov” ”i var och ens händer” på universitetet i Cambridge, om man får tro Milton (och det gör man klokt i). Säkerligen lästes den av och influerade brittiska satiriker som Pope och Swift.
Boken skrevs delvis för att roa författarens gode vän Thomas More, och det sägs att Erasmus färdigställde manuskriptet under en vecka då han bodde hos More och väntade på en leverans böcker. Sin lyskraft och höga status har verket till viss del fått för att det kom till just under den känsliga period då Europa började bryta med den medeltida världen till förmån för renässansens humanistiska och vetenskapliga värderingar och tankesätt (Erasmus vände sig särskilt mot skolastiken).
Men lika omtyckt är ”Dårskapens lov” för sin livlighet och lekfullt virtuosa, ofta självparodierande stil. Precis som den satiriska genren påbjuder låter Erasmus sin berättare vackla mellan skämt och allvar på ett sådant sätt att läsaren manas till varsam och vaksam osäkerhet: när man tror sig skratta med Erasmus inser man ofta att det är han som skrattar åt en. Nesligt, men effektivt.
Vi är omåttligt förtjusta i dårskap, påstår Erasmus. I första kapitlet låter han henne själv tala och notera att människorna som tidigare ”satt … sorgsna och oroade” efter hennes intågande är som ”Homeros gudar, berusade av nektar och glömskedryck”. Dårskapen söker hjälpa (eller snarare stjälpa) människan genom att skänka henne ”okunnighet … tanklöshet … eller någon gång kanske hopp om något gott”. Varken filosofer, politiker eller kungar kan undkomma dårskapen – faktum är att inte ens gudarna slipper undan. Sex och kärlek vore omöjligt för en människa vid sina sinnens fulla bruk. Dårskapen radar upp sina goda gåvor och funktioner med sådan iver att man knappt märker när hon börjar ta åt sig ”äran” för mer tveksamma fenomen, såsom politiska maktspel och statlig pompa och ståt. Den som vill kan säkert göra både en och annan politisk nutidskoppling. ”Vad än den narraktige har på hjärtat, så står det skrivet på hans ansikte och röjs av hans tal. De visa och de kloka har två tungor … varav den ena talar sanning och den andra säger det som för tillfället verkar opportunt.”
Martin Luther var förtjust i Erasmus, och man kan förstå varför. I ”Dårskapens lov” gör Erasmus upp med vad han anser vara religiös vidskepelse och ger en känga såväl åt kristna som visar större intresse för helgon än för Paulus eller Kristus som åt invecklade teologer, skolastiker och munkar som gör sig stora bekymmer över vilken typ av klädnad som är mest lämpad – linne eller gethår? Om Erasmus har sagts att han ”lade det ägg som Luther kläckte”, och den som är intresserad av den protestantiska reformationen har förstås stor behållning av hans bok.
Det är på sin plats att säga något om själva utgåvan. Nordberg har skrivit förklarande noter som i sig själva utgör intressant läsning. Han bemödar sig också, sympatiskt nog, om att läsaren ska kunna ta del av Erasmus språkbonusar, det vill säga de grekiska ord och meningar som punkterar texten. Detta sker genom kursiverad translitteration inom klamrar åtföljd av svensk översättning. Visserligen uppskattar jag tydligheten, men det går inte att komma ifrån att det stannar upp läsningen litegrann, blir styltigt. Å andra sidan kan man ju inte förvänta sig att folk talar antik grekiska nuförtiden. Hur som helst är denna nyöversättning mycket glädjande. Förhoppningsvis leder den till att en ny generation läsare upptäcker Erasmus.
