I början av 90-talet började Ryssland att öppna sina arkiv från Sovjettiden, och förväntansfulla forskare flög till Moskva och Sankt Petersburg, för att se vad som fanns. Jonathan Brent från Yale University Press var tidigt ute:

–Ett av de första arkiv som vi förhandlade med innehöll dokument från alla utländska kommunistpartier, berättar han i telefon från New Haven. Jag bad att få se något från det amerikanska. Högintressant. Jag var tvungen att sätta mig. Och frågade: har ni mer? Ja, en stor jutesäck i förorten. Kan ni köra hit den, idag, och sedan skaffa mig ett rum och en bra översättare?

Samarbetet mellan Brent och de ryska arkivcheferna har hittills lett till 24 volymer med material från arkiven, med kommentarer av erkända historiker, under titeln Annals of communism.

–Den bok som har fått mest uppmärksamhet visade vilken omfattande roll Moskva hade för det amerikanska kommunistpartiet, och den som har fått mest kritik, mest från vänster, handlade om ryssarnas nesliga roll under spanska inbördeskriget.

Kommer ni i väst att stjäla våra arkiv? Den frågan fanns förstås i luften, och för Brent var det viktigt att projektet hade flera mål. Ett var att varje utgåva också skulle publiceras på ryska, ”för att ge alla ryssar möjlighet att läsa om det förflutna, och i slutändan kanske göra upp med Sovjets mörka historia”.

–Där har vi misslyckats. Visserligen finns 18 av seriens böcker på ryska, men de trycks i mycket små upplagor, och försvinner hos bokhandlarna, dränkta av alla nya böcker om landets storhet, förr och nu.

Ryssland har aldrig konfronterat sitt förflutna, som till exempel Tyskland, och så kommer heller aldrig att ske, enligt Brent.

–Det är inte längre möjligt. Landet är på väg åt ett helt annat håll.

I december förra året var han i Sankt Petersburg, på en internationell konferens om Stalins allt större närvaro i det moderna Ryssland. Dagen före invigningen gjordes en razzia hos människorättsorganisationen Memorial. Maskerade polismän beslagtog böcker, dokument, hårddiskar, brev och fotografier.

–Men mycket av det som Memorial har förlorat går att ersätta. Det finns en mängd kopior. Det värsta är gesten. Regimen visar sin styrka.

Brent ser inget ljus, utan menar att Ryssland stadigt blir ett alltmer fascistiskt samhälle. Alexander Jakovlev, liberal rådgivare till både Gorbatjov och Jeltsin, förklarar i boken att Putin och hans efterföljare aldrig på allvar kommer att bekämpa korruptionen och kriminaliteten.

–I själva verket önskar man behålla det vilda samhället. För då kan man utan problem göra precis som man vill.

Hur borde vi i väst reagera? Ge Nobels fredspris till Memorial?

–Ha! Det skulle inte förändra någonting. I varje fall inte något avgörande. Fast det är klart. Det skulle ge Memorial kraft att också föra den nya kamp som väntar, om vilka historieböcker som ska användas i skolundervisningen.

I en recension av Brents bok i New York Review of Books återges ett tal av Putin, under en nationell konferens med gymnasielärare i Moskva i juni 2007.

”Beträffande några problematiska sidor i vår historia: ja, vi har sådana, vilka länder har inte det? Och vi har färre sådana sidor än många andra länder. Och våra är inte lika hemska som många andras. Och vi kan inte längre tillåta oss att bli nedtyngda av skuld...”

–Den ryska revisionismen går numera ut på att erkänna misstag, men samtidigt lyfta fram det positiva, och därmed skapa balans. Vad Putin säger är: ok, Stalin mördade miljoner människor, men han var ju också en lysande administratör och byggde upp vår industri. Det hela jämnar ut sig. Nu går vi vidare.

Märkligt nog var man betydligt säkrare i Hitlers Tyskland, om man inte var jude, än i Stalins Sovjet, och det var också meningen, och en genomtänkt strategi, enligt Brent.

–Terrorn i slutet av 30-talet sattes inte enbart igång för att komma åt skyldiga medborgare. Lika viktigt var att skapa ett särskilt klimat, ett samhälle marinerat i rädsla.

I ett tal från 1937 säger Stalin att ”utan barmhärtighet kommer vi att förgöra var och en som med sina handlingar och sina tankar, ja, också med sina tankar, hotar den socialistiska staten”.

–Därmed blir alla potentiella förrädare. Det är genialt. Stalins paranoia drev honom också att anlita en speciell fotograf vid alla större partimöten. Denne hade till uppgift att smygfotografera deltagarnas ansiktsuttryck, som sedan studerades i detalj.

Nästa bok i serien Annals of communism ges ut under 2010 och kommer att beröra Stalins eget arkiv, som Brent menar förser oss med en unik inblick i diktatorns inre.

–Han skrev ingen dagbok, och ytterst få personliga brev. Han hade ingen nära vän och ingen älskarinna, och vi vet märkvärdigt lite om hur han egentligen tänkte och kände. Men via hans anteckningar kommer vi honom nära.

Vid den första förhandlingen med chefen för arkivet frågade Brent om det rymde någon bok av Trotskij.

–Svaret var: ytterst osannolikt, men vi ska se. Nästa dag kom de med en volym som var fulltecknad med Stalins kommentarer i marginalen, som ett samtal mellan två kommunistiska ledare. Sedan frågade jag om någon av Lenins böcker fanns med. Jodå, och också den med mängder av personliga anteckningar.

På vad sätt har din bild av Stalin förändrats?

–Han kunde ha en forskares stränga blick. Han var en mycket känslig läsare och hade djup förståelse för språk och kommunikation. Och han var övertygad om att det är idéerna som styr. Han har kallats monster, maffiaboss och fullblodssadist. Nu vet vi. I själva verket var han en resonerande idealist.

Men idéerna ändrade karaktär, och fjärmade sig alltmer från Marx tankar, och till slut handlade det mesta om att försvara partiet och staten, och i förlängningen Stalin själv.

–Han var tvungen att ständigt vara i kamp, och ständigt uppfinna nya fiender, och gjorde det med stor kreativitet, från kulaker och ukrainare till amerikaner och judar.

När Brent först kom till Moskva i början på 90-talet förvånades han av alla gummor som stod i gatuhörnen och sålde begagnade tandborstar. Idag är han istället överraskad av vad som säljs på flygplatsen – chokladkartonger med Stalin på ovansidan, som trygg skeppare med bägge händerna på rodret.

–Jag menar, skulle vi acceptera att det gick att köpa en chokladkartong med Hitler på Berlins flygplats?