Ett av de mer kända uttalandena av den danske filosofen, teologen och författaren Søren Kierke­gaard (1813–1855) är att männi­skan har slutat att leva, i stället reflekterar hon över vad det är att leva. Hon är ”reflektions-sjuk”. Den moderna människan är ett enda stort symptom på denna sjukdom, reflektionen har tagit passionens plats. Samtidigt söker människan ständigt passionen, hennes jakt på närvaro och livsrealitet är ett sökande efter den förlorade passionen.

I sin egen jakt på botemedel mot reflektionssjukan var Kierkegaard dock noga med att betona att detta måste sökas genom att blicka framåt, inte bakåt mot en ren och orörd passion.

I och med kunskapens intåg i världen har Edens lustgård stängts, och vägen tillbaka står ingenstans att finna. I stället handlar det om att återupprätta passionen, och detta måste ske på nytt, på ett annat sätt, utifrån hennes nya utgångspunkt. Passionen måste sökas med reflektionen som utgångspunkt. Det är också därför Kierkegaard, i jakten på sin passion (den kristna tron), var den första att diagnostisera inte bara sin samtid, utan även sig själv med denna sjukdom. Han skriver att han genomlider ”reflektions-martyrskapet”.

Reflektionen såsom något oåterkalleligt är ett av flera teman i hans bok Stadier på livets väg från 1846, som nyligen har utkommit på svenska (Nimrod förlag, 220+340 s). Stefan Borgs fartfyllda och stundtals imponerande översättning lyfter detta innehållsrika, spännande och också bitvis lite ålderstigna och kanske alltför väl tilltagna verk ur en tämligen svårläst och tyskbetyngd 1800-talsdanska. Detta är en bok om kärlek som låter ett antal uppdiktade karaktärer, utifrån vart och ett av Kierkegaards tre stadier (det estetiska, det etiska och det religiösa), komma till tals om den reflekterande människans strävan efter passion.

Den första berättelsen, ”In vino veritas”, som behandlar det estetiska stadiet, skildrar ett gästabud där var och en av (de uteslutande manliga) gästerna håller ett tal om kvinnan. De första talen, som främst befattar sig med kvinnans oberäknelighet och oförstånd, presenterar en rad tips och levnadsregler för den som vill njuta utan att snärjas av kärlekens oförnuft och blindhet.

Berättelsens höjdpunkt kommer i det avslutande talet då Johannes förföraren far ut mot sina dryckesbröder och menar att de vill omskapa kvinnan av den simpla anledningen att de inte kan älska. Problemet är att de är alltför reflekterande. Gemensamt för de olyckliga älskarna, som talar om kvinnan som synonym med kärleken, men också diskuterar hennes väsen såsom hon vore en hästras eller en vacker tavla, är att de, i sin enighet om mannens förnuft och självtillräcklighet, skälver av fruktan att bli till åtlöje i förälskelsen, och att förlora självkontrollen inför kärlekens (kvinnans) oberäknelighet.

De är så måna om att inte tappa ansiktet, att de föredrar att reflektera över kvinnans oförstånd i stället för att njuta av kärleken. Enligt förföraren är reflektionen inte bara ”en näsvishet och en dårskap”, den är en oförmåga.

Förförelse däremot är en färdighet, en färdighet i passion. Den utgår från skillnaden mellan ­erinring och minne. Medan minnets saklighet är vad som efterfrågas exempelvis i rättssalar och vägbeskrivningar, är erinringen snarare att likna vid återvändandet till ett skeende i termer av stämningar och förnimmelser.

För att erinra i stället för att minnas krävs ett visst avstånd, en distans som mildrar minnets detaljerade uppräkning, och glömmer de för erinringen oviktiga och oftast stämningsförstörande detaljerna. Men att likt åldringen försjunka i erinring av de längesedan svunna ljuva åren är ingen konst, nej, konsten ligger i att erinra det i tiden näraliggande – som att känna hemlängtan fastän man är hemma.

Erinringens konst är alltså att framkalla ett avstånd i nuet, att närma sig objektet i den faktiska situationen med en viss distans, och därmed framkalla en passion, i vilken det blir möjligt att njuta av kvinnan och kärleken här och nu. Förföraren är alltså, liksom hans olyckliga dryckesbröder, reflekterande, men hans konst är ”reflektionen i andra potens”, vilket innebär att den används till att mana fram passionen.

Estetens utläggning om den reflekterandes väg till passionen får naturligtvis inte stå oemotsagd. Kierkegaard låter det etiska stadiets representant, assessor Vilhelm, stå för kritiken. Även om denne personifiering av 1800-talets danska småborgerlighet redan på de första raderna slår emot läsaren som förnumstig, självgod och faktiskt lite dum, så är hans kritik det inte.

Han ogillar estetens distanserande perspektiv, som, förutom att det gör varje kvinna till ett utbytbart objekt, gör kärleken till en rent subjektiv företeelse. Enligt etikern är detta inte en verklig passion, vilken han menar är en fråga om att låta sig övermäktigas, att låta sig förändras av kärleken. Detta kan bara ske om kärleken behandlas som ett möte mellan två subjekt – vilket möjliggörs genom äktenskapet.

Den som i ett genomreflekterat beslut tar på sig det äktenskapliga ansvaret att föra in den oberäkneliga kärleken (det vill säga den oförnuftiga kvinnan såsom ett subjekt) i sitt liv kan inte undgå att överväldigas av kärlek. Detta är passionen i en ”andra ­omedelbarhet”.

Läsaren anar snabbt att det är något som inte stämmer i assessorns framställning. Även om hans ansats må vara intressant är det uppenbart att Kierkegaard är i färd med att framställa honom som en tämligen torr och passionslös figur. De gånger assessorn verkligen kommer igång är när han prisar äktenskapet och sin egen lycka över att ha ingått detta stånd.

Han kan inte dölja sin förtjusning över att han i äktenskapet står säker för det löje som fick de vältaliga esteterna att bäva: även om han har släppt in en oberäknelig kvinna i sitt liv riskerar han inte att tappa ansiktet, eftersom han kan hänvisa till sitt genomreflekterade beslut att välja den äktenskapliga ordningen. Assessorn, som, med sitt genomreflekterade beslut i ryggen, gick till altaret för att låta sig överväldigas och förändras av sin hustru, kom i stället att förändras genom att låta sig formas av de äktenskapliga plikternas (samhällets och etikens) påbud.

Det är också därför han är nöjd: han njuter av att ha lagt sitt liv i en högre ordnings händer. När han lider av en konflikt med sin hustru kan han hänvisa till den äktenskapliga ordningen som ålagt honom att dela sitt liv med ett oförnuftigt subjekt. Så han är inte förbunden att i egentlig mening lyssna på henne, bara på sina äktenskapliga plikter. Det äktenskap som etikern lovprisar är därmed knappast värt att kallas ett möte mellan två subjekt, det låter sig snarare beskrivas som två exemplars inordnande i ett objektivt system.

Det visar sig alltså att varken esteten eller etikern förmår presentera någon väg ut ur reflektionen. Deras försök till passion blir enbart ett ljumt tidsfördriv, en livsförströelse. De kan knappast kvalificera sig som passionerade i en verklig eller överväldigande mening. I stället visar de att priset för att reflektera sig till en position av passion i hanterliga doser är den obehagliga känslan av att det egentligen inte är på riktigt.

Den tredje texten handlar om ”den olyckliga kärlekens riddare” vars strid utspelar sig mellan det världsliga och det religiösa. Bakom sig har han en ung kvinnas krossade hjärta och en stark medvetenhet om sin egen oförmåga till äktenskap. Riddaren har resignerat inför själva omöjligheten att förena kärlekens omedelbarhet med reflektionens distanserande perspektiv.

Nu vänder han sig i stället mot den religiösa passionen bortom det världsliga livet såsom en rent subjektiv företeelse men samtidigt i tron på att han i denna rena subjektivitet skall få till stånd ett möte med en annan överväldigande subjektivitet (Gud). Vad gör då denna olyckliga riddare? Han söker sig inte till religiösa sammanhang såsom kyrkor, meditation eller vägledning, inte heller söker han passion i extas eller liknande.

Nej, i sann religiös anda reflekterar han i stället över sig själv, sina svagheter och sina outtömliga begär efter det jordiska. Reflektionen blir alltså en terapi. Riddaren reflekterar för att medvetandegöra sina begränsningar och hans hopp är att på så vis bereda plats för den religiösa passionen. Men den läsare som tror att hon därmed skall få ett slutgiltigt svar på hur man som reflekterande återupprättar passionen blir besviken.

Det händer nämligen ingenting annat än att den olycklige riddaren fortsätter sina utläggningar om sitt lidande och sin oförmåga i all oändlighet. Den läsare som orkar följa hans litania blir först irriterad och sedan trött, tills hon plötsligt inser att hon har följt hans terapeutiska strävan, inte i riktning mot en religiös passion, utan in i ett vadderat rum där han i ostört kan kontemplera sin oförmåga och sin uselhet. Inte heller den religiöse finner reflektionens väg till passion.

Ur ett biografiskt perspektiv är det ­uppenbart att denna tredje och sista del också är en skildring av Kierkegaards egen olyckliga kärlek. När läsaren långsamt och ihärdigt manglas in i huvudpersonens feb­riga plågor och följer honom ner i självplågeri som gränsar till vansinne har man inte längre någon möjlighet att skilja på huvudpersonen och författaren.

Kierkegaard skriver dessutom i en av sina egna dagböcker att ett av breven i boken är en exakt kopia av ett brev som han skrev till sin älskade Regine. Här framträder Kierkegaards ”reflektions-martyrskap”. Kierkegaards ­experimenterande reflektion i strävan efter den religiösa passionen fick honom att offra både sin förlovning och sin älskade.

Kierkegaards karaktärer visar omöjligheten att genom reflektion nå verklig passion, den är någonting som drabbar en människa. Finns det då ingen väg bort från reflektionen, är människan för evigt dömd till att vissna bort i ett distanserande perspektiv oförmögen till passion här och nu?

I en mening säger Kierkegaard det, det är en av utposterna i hans väg mot det kristna livet. Men detta betyder inte att det inte skulle gå att hitta öppningar i reflektionens fängelse. Dessa öppningar visar sig också för läsaren av boken. Alla de tre stadiernas figurer visar hur de använder reflektionen för att inte drabbas av passionen. Genom sin omsorg om att inte tappa fotfästet, visar de också tron på att passionen är möjlig, och att de är mottagliga för den.

Men för att nå denna mottaglighet måste de i rätt ögonblick släppa taget om den trygga reflektionen. Inte bara för att kittlas av åtrå eller släppa in ett välavvägt mått av oförnuft i ett i övrigt överblickbart liv. Passionen görs mottaglig av ett språng ut i det okända, av att man kastar sig ut på ”70 000 famnars djup”.

”Stadier på livets väg” strävar inte efter att formulera några slutgiltiga lösningar eller svar på hur människan når passionen. Den presenterar tre sofistikerade varianter på den reflekterande människans utestängande av livet och kärleken.

Därför kan boken också peka på flera grundläggande stråk i den mänskliga sjukdomen men samtidigt också visa att människans mottaglighet för passion alltid är där. Det faktum att boken också ligger så nära Kierkegaards eget liv ger den en extra tyngd.

Hans experimenterande med reflektionen var att upplåta sin egen person såsom den kropp i vilken tidens sjukdom skulle rasa ut. Det gjorde den inte, i stället upptäckte han att detta är en sjukdom som inte rasar ut, den är en livsform.