Att skriva om trofast flickvänskap, hållbar trots komplikationer, har varit Anita Eklund Lykulls kännemärke i tidigare böcker. När hon nu varierar temat i Linnea, kom hem! rullar hon upp det baklänges och kommer till ett annat resultat än hon brukar.

Som alltid är hon i takt med tiden. Bakgrunden till berättelsen är tsunamikatastrofen i Thailand. Linnea har rest till Khao Lak med sin mor just den julhelg som skulle bli så ödesdiger. Hennes bästa vän femtonåriga Sonja, kallad Timjan, är bokens jag-berättare. Steg för steg skildrar hon alla faserna i sitt sorgearbete: hoppfull väntan, nedkämpad oro, vägran att inse sanningen och så den slutliga resignationen.

Detta är trovärdigt beskrivet på ett lagom jargongfärgat språk, Eklund Lykull är ju en driven författare. Det som fångar intresset mer än Timjans reaktioner är ändå den bild av Linnea som sakta tränger sig fram genom sprickorna i Timjans positiva framställning av en söt, omsvärmad, engagerad flicka. Halvt omedvetet målar hon in fler och fler skuggor i porträttet av sin bästis – eller den hon trott vara sin bästa vän. Var Linnea egentligen trofast och pålitlig? Gradvis låter Eklund Lykull läsaren upptäcka sanningen.

Nu utspelas ju inte allt detta i ett vakuum utan den alltmer problematiserade saknaden efter Linnea vävs in i andra kriser i Timjans liv. Faderns otrohet raserar familjens trygghet och bryter ner Timjans livsmod totalt. Honom kan hon aldrig förlåta men när det gäller Linnea grubblar hon sig fram till förståelse och försoning. Detta är fint skildrat och det bästa i boken.

Tyvärr blir handlingen en smula spretig eftersom författaren vill ha med så många aktuella problem som möjligt. Framför allt skulle slutet ha vunnit på större koncentration. Men analysera flickors sinnesstämning, det kan hon.