Att skriva en bok om Berlin tycks vara lika inbjudande som svårhanterligt. Måhända ligger det i stadens själva natur att inte så enkelt låta sig beskrivas. Hur som helst har åtskilliga skriftställare i sin iver att gapa efter Berlins samtliga historiska, mytiska och kulturella förbindelser tappat hela stycket, och i stället fått se sig besegrade av stadens komplexitet. Carl-Johan Vallgrens ”Berlin på 8 kapitel” från 1999 är bara ett av många exempel på mindre lyckade betraktelser över en stad som uppenbarligen gäckar mer än den låter sig infångas.
När idéhistorikern, gästprofessorn och Berlinbon Nils Erik Forsgård med boken 10115 Berlin (titeln syftar på författarens postadress) nu också fallit för den stora frestelsen, har han försökt kringgå problemet genom att inte skriva en bok om Berlin, ”utan om en liten del av Berlin betraktad genom ett temperament”.

Men det har inte hjälpt. Forsgård trillar också dit. Dels för att han inte
kunnat hålla sitt löfte att nöja sig med sin lilla del av staden (Prenzlauer Berg), utan gör stundliga strövtåg och nedslag i resten av Berlin, och dels för att han inte ens håller till godo med Berlin, utan förvandlar skrivandet till ett slags privat dagbok med den nya hemstaden och sin egen österbottniska härkomst som tematisk fond. Och det kan man för all del också få lov att göra, men nog är det svårt ibland att som läsare knyta samman alla spretiga intryck och tankar som mer eller mindre oredigerat väller ut ur författarens outtröttliga penna (även om Forsgård uttryckligen och storsint tipsar läsaren om möjligheten att ”hoppa över” de mer personligt hållna avsnitten).
Om man nu inte begagnar sig av detta - förvisso tilltalande - erbjudande, tvingas man snart konstatera att det inte alltid finns någon naturlig (och ibland inte ens begriplig) korrespondens mellan den mer objektivt hållna och faktabetonade huvudtexten och Forsgårds personliga reflexioner i kursiv stil. Som när han kopplar samman en
text om nazisternas luftfartsministerium med ett uppmärksammat rättsfall i 50-talets Finland, eller låter en historisk utläggning om Bülowplatz utmynna i redogörelser över sin farfars brors utvandring från Finland till USA.

Så pendlar Forsgårds impressioner och idéhistoriska funderingar i rask takt mellan så olikartade fenomen som Berlins sjunkande födelsetal, Wolf Biermann, Friedrichstadtpalast, Unter den Linden, den ökade närvaron av rovfågelarter, folkupproret 1953, berlinarnas hatkärlek till Marlene Dietrich, Adolf Hitlers bunker, Bertolt Brecht och stadens gatunamnsproblematik...
Det är klart att det bland en sådan mängd disparata infall också finns sådant som är läsvärt och intressant. Tvivelsutan är Forsgård kunnig och välinformerad om litet allt möjligt, och en och annan personlig eftertanke griper förvisso tag. Den lilla notisen om de currywurst-ätande och öldrickande ”preussiska proletärerna” på det nedläggningshotade bryggeriet i Neukölln ger en fin bild av en hotad arbetarklass.

Likaså
utgör det informativa stycket om ett juridiskt beslut som gör det möjligt för tidigare ägare att göra anspråk på mark som konfiskerades av nazisterna (bland annat inbegripande två lyxhotell vid Potsdamer Platz, som därför tills vidare måste betraktas som svartbyggen) en fascinerande läsning. Litet mer av sådant, och litet mindre av redan väldokumenterad kuriosa och utnötta schablonbilder, litet mer tuktade och sorgfälligt utvalda intryck av Berlin och litet mindre av redovisningsplikt, hade kunnat göra Forsgårds arbete till just den efterlängtade och behärskade bok om Berlin som ännu väntar på att bli skriven.