Den strida strömmen av litteratur om Hitler, Nazityskland och andra världskriget skapar – milt uttryckt – en viss mättnadskänsla. Kanske börjar vi få för mycket av... det onda?
Men sådana tvivel försvinner vid läsningen av Axel Odelbergs spännande bok om den svenska upptäcktsresanden Sven Hedin och hans kontakter med Nazityskland. Berättelsen börjar i februari 1933, då Hitler just har röstats fram till makten, och slutar i november 1952, då Sven Hedin avlider. Med Hedins dagbok som grund får vi följa hans kärleksrelation med Tyskland – från den första tveksamheten inför den nya rikskanslern till en oreserverad tillgivenhet till Führern.
Adolf Hitler och de andra nazikoryféerna hade alla läst Sven Hedins böcker om hans äventyrliga expeditioner i Kina och Tibet och hyste en stor beundran för svensken. Detta, tillsammans med Hedins stora kärlek till Tyskland och den tyska kulturen, gjorde att han fick tillträde till de tyska ledarna. Vid flera tillfällen fick han personliga möten med Hitler, Goebbels, Göring, Ribbentrop och Himmler. Hans unika ställning gjorde att den svenska regeringen använde sig av Hedin för att utröna hur Hitler ställde sig till Sverige och den politik som fördes. På samma sätt vädjade personer till Hedin att han skulle agera för att hjälpa människor som drabbats av nazistisk förföljelse. Och flera gånger lyckades Hedin förbättra situationen för ett antal personer, flera av dem judar. Han visade då prov på både ädelmod och empati.
Och samtidigt blir det i boken tydligt vilken politisk idiot den åldrande upptäcktsresanden faktiskt var. Han blundade gång på gång för rapporter om förföljelsen av judar och hade uppfattningen att Tyskland till varje pris måste vinna kriget för att försvara den europeiska civilisationen. I sitt försvar för Tyskland hamnade han flera gånger i direkt antisemitiska ståndpunkter.
Axel Odelberg gav för fyra år sedan ut en uppskattad biografi över Sven Hedin och ”Vi som beundrade varandra så mycket” är liksom den engagerande och skriven på ett lättillgängligt sätt. Ibland kanske alltför lättillgängligt och språket blir då direkt banalt. Varför skriva att Hedins Hitlerbeundran var ”skämmig”? Och är det inte nog så ”skämmigt” när Odelberg tar till en svengelsk fras som ”Det var då skiten träffade fläkten”? Sådana språkliga pinsamheter är möjligen petitesser i sammanhanget, men hamnar helt klart på bokens minuskonto.
