En hel släkt har flyttat från det nordligaste landskapet i Sverige till det sydligaste, kanske på grund av en familjehemlighet. Lo växer upp omgiven av fastrar och mostrar som håller sina kärleksfulla ögon på henne. ”Till sista andetaget” har en kvinnlig jagberättare med samma födelseår som Anne Swärd själv, men med tanke på vilken skicklig romanförfattare hon är ska man nog inte dra för långtgående slutsatser av det. Kanske leker hon bara med de förväntningar man kan få om att detta skulle vara självbiografiskt.
En het sommar börjar det brinna i kornåkern intill och medan brandkåren dröjer, går folk i samhället man ur huse för att hjälpa till med släckningsarbetet innan lågorna når bostadshusen. Lo, som vid det här laget är sju år gammal, får syn på en tonårspojke hon aldrig sett förut som med risk för sitt eget liv hjälper till.
Pojken, som är 13, heter Lukas och bor med sin ungerske pappa Gábriel. Det som förenar Lo och Lukas är egendomligt nog deras olikheter. Hon har nordligt ursprung, han sydligt. Hon tillhör en stor familj medan Gábriel är Lukas ende släkting, såvitt han känner till. Lo är djupt avhållen av samtliga familjemedlemmar, Lukas kontakt med fadern resulterar ofta i blåmärken på hans kropp. Det kan förefalla som en mesallians, inte minst på grund av ålderskillnaden, men Lo och Lukas tyr sig till varandra. De träffas i en övergiven kåk nere vid sjön, och Lo är kanske den enda förstaklassare som hennes lärare känner till som flitigt skolkar, något som kommer till hennes föräldrars kännedom.
Romanen består av två delar som sköljer in över varandra, dels en barndomsskildring, dels en vuxen kvinna som hela tiden återkommer till sin märkliga uppväxt, medan hon reser omkring i världen och träffar olika män. Precis som i hennes förra bok ”Kvicksand” (2007) får man som läsare finna sig i att bli medskapande. När Anne Swärd berättar hänger man vid hennes läppar. Det hon utelämnar eller antyder kan dyka upp senare i berättelsen, eller också inte.
I denna bok, som är en av de absolut starkaste romaner jag läst på länge, pendlar berättelsen på ett fantastiskt sätt mellan is och eld. Elden omger Los och Lukas relation, hon ser honom först som sist omgiven av flammor. Eftersom Los släkt kommer norrifrån vet man det mesta om is, den hemlighet som man inte får beröra handlar om en drunknad släkting. Här dyker ordet ”engångsis” upp – går man efter någon på en sådan is bär den endast den förste.
Bokens styrkor är otaliga. Språket pendlar mellan det råa och det poetiska, mellan kärvhet och skönhet. Bilder uppstår i läsarens medvetande som närmast påminner om filmbilder, kongenialt nog eftersom bokens titel också är titeln på en känd fransk film som både Lukas och Lo kan utantill. Filmparet liksom bokens par rör sig i samhällets utkant, även om Anne Swärds romanpersoner inte är kriminella.
Till andra styrkor hör Swärds originella funderingar kring människor som flyttar, utvandrar, emigrerar. Har aldrig förut hört någon påstå att det är de starkaste som stannar kvar; i samma andetag dömer hon ut hela den släkt hon skildrar, alla har ju upplevt lättnaden över att få lämna allt gammalt bakom sig och börja på ny kula, medan man också tvingats lära sig leva med skuldkänslorna över att vara den eller de som slipper allt det svåra. Något som de flesta familjemedlemmar dock inte verkar ta till sig. Farfadern kan till och med ibland bli gramse på familjen över deras nostalgiska syn på det nordliga landskapet: ”Mörkret, kylan, arbetslösheten, myggen? Ska allt plötsligt vara glömt?” I denna mening är han den ende som tycks se klart.
Som avslutning skulle jag vilja illustrera vad som är typiskt för Anne Swärd som författare. En medioker dito som vill skildra ovanligt heta sommardagar ger oss en detaljerad beskrivning av termometerns kvicksilverpelare.
Swärd berättar om katter som frivilligt badar. För alla de som någon gång haft katt och känner till deras skräck för vatten, säger badande-katter-bilden mer än tusen ord.
