Förra veckan utkom Sigge Eklunds tredje bok, ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”, en uppgörelse i romanform med pappa chefsekonomen. Böcker med utfläkta kända föräldrar ger alltid upphov till medial uppmärksamhet, och Sigge Eklunds roman har redan blivit mer omtalad än vad den förmodligen skulle ha blivit om han hade valt att berätta en helt fiktiv historia. Ändå har han fått finna sig i att lite grann hamna i skuggan av lillebror, Fredrik Eklund, som precis romandebuterat med Bananflugornas herre.
Att den här debutromanen fått så mycket uppmärksamhet handlar inte bara om dess ämne - porrfilm - utan om att Fredrik Eklund själv har levt det han skriver om. Realitytrenden är uppenbarligen långt ifrån över. Om det skulle ha undgått någon kan jag berätta att ”Bananflugornas herre” är en mycket lätt maskerad skildring av författarens egna erfarenheter av att mitt i karriären som ung framgångsrik företagare välja att exploatera sin kropp och bli en av gayporrfilmens främsta ikoner.
Det är åtminstone så medier och förlag har valt att presentera och lansera boken. Men berättelsens egentliga tema är lika tidlöst som allmängiltigt: ung man söker kärleken. Särskilt mycket porrfilm blir det inte heller, hela karriären reduceras till en enda inspelning som dessutom kommer mycket sent i boken.

Fredrik Eklund försöker genom sitt namnlösa alter ego utforska vad som får honom att välja bort ett tryggt och framgångsrikt liv för tillvaron i den amerikanska porrvärldens dekadenta strålglans. Att han aldrig riktigt lyckas förklara varför han gör det, att hans drivkrafter verkar så hoptrasslade och oklara, gör bara hans sökande intressantare och boken mer komplex. Eklund har redan exponerat sin kropp, här är det själen som kläs av och den är alls inte lika trimmad och blänkande och välbyggd som det skal som hyser den. Den är minst sagt förvirrad; narcissistisk och storvulen ena sekunden, ängslig och kärlekstörstande i nästa. Att fläka ut den med alla dess motsägelser och skavanker måste ha krävt mer mod än alla samlagsscener framför kameran sammantagna.

Lite påminner Eklund om Per Hagman - här finns samma andlöst romantiska blick på världen och jaget och samma kompromisslösa avsky för ett Sverige som utmålas som konformismens och ledans hemort på jorden. Porrkarriären blir en sorts räddning undan ett samhälle som vill tvinga in honom i normalitetens tv-kvällar och villaförorter, en väg att söka sig fram till det egna sanna jaget.
Men den är förstås också ett sätt att bli sedd och åtrådd - av miljontals män över hela världen. Först när han har uppnått detta är han redo att låta sig bli älskad av en enda.

Tyvärr räcker språket inte till för att bära fram innehållet, Eklund hemfaller lätt åt ett klichéartat känslosvall och han har dessutom en tendens att tappa tråden och hoppa över viktiga pusselbitar i skeendet. Men med lite mindre outsiderromantik och lite mer ironisk distans hade det här ändå kunnat bli en riktigt hyfsad roman. Här och var glimtar det nästan till av humor, som i beskrivningen av filminspelningen, ett avsnitt som fullkomligt tigger om att få skildras i komiskt ljus. Eller som när Eklund beskriver sig själv som ”en amerikansk man född i en svensk pojkes kropp” eller en manlig Pamela Anderson som sina svällande muskler till trots skulle vilja vara som tjejen i Timotejreklamen.
Gaylitteraturen är fortfarande en outvecklad genre i Sverige, på gott och ont, och av det lilla som finns är det väl inget som direkt skulle klassas som humor. När Fredrik Eklund nu lämnat sitt bidrag till bekännelselitteraturen vore den humoristiska bögromanen ett roligt nästa steg.