Vilket är förhållandet mellan litteratur och politik? Få frågor tycks vara så envist återkommande i kulturdebatter, och så förmögna att uppväcka starka känslor. De flesta ansluter sig trots allt till en medelväg mellan den programmatiska politiska agitationslitteraturen å ena sidan och litteraturen som ett slags ren och obesudlad konst för konstens egen skull å andra sidan. Men frågan fortsätter att pocka på svar, fast det kanske inte finns några.
Man skulle kanske kunna vända på det och säga att det hör till litteraturens grundvillkor att utforska och reflektera över frågan, som också kan formuleras i vidare termer som en upptagenhet med
förhållandet mellan litteratur och samhälle eller, ännu vidare, litteratur och verklighet. Vänder författaren ryggen åt denna problematik vänder han också ryggen åt själva litteraturen.

Man talar om politiska författare. Men vad betyder det egentligen? Många av de mest drabbande politiska författarna har inte valt att vara det själva. Platsen kan tvinga fram en politisk estetik. Tänk på J M Coetzees Sydafrika under apartheid-regimen. Få författare har visat sig så motvilliga och svåra att enrollera i litterära kampanjer för den Goda Saken. Hela hans författarskap vilar på en djupt mångtydig modernistisk estetik utan klara etiska och politiska vägvisare i texterna. Ändå säger eller snarare framkallar hans texter insikter i förtryckets och ondskans natur som är omöjliga att frikoppla från platsen och som drabbar läsaren med en våldsam och unik kraft. Den litterära formen blir politisk, men inte på det enkla sätt som läsaren av ett tidningsreportage eller en realistisk roman hade hoppats på.
Sådana
författare blir därför ofta prisgivna åt de allegoriska tolkningarnas förbannelse. Avlägsna platser och tvetydiga romanfigurer översätts raskt till en eller annan aspekt av sydafrikansk politik.

Ett annat aktuellt exempel på en författare som brottas med platsens, politikens och allegoriernas tvång är palestiniern Mahmoud Darwish som nu utkommer på svenska med inte mindre än fyra volymer poesi, översatta och tolkade direkt från arabiska.
Redan en biografisk snabbskiss låter ana de allegoriska frestelserna. Sju år gammal tvingas Darwish fly från sin hemby i Galiléen i samband med staten Israels grundande. Därefter blir exilen det naturliga tillståndet.
Sexdagarskriget 1967 resulterade i nytt uppbrott. 1982 tvingas PLO lämna Beirut, så även Darwish. Året efter, i samband med Oslofördraget, lämnar Darwish PLO, där han suttit i verkställande utskottet. Moskva, Kairo, Paris, Tunis, Amman är andra anhalter i exilen. 2001 flyttade han tillbaka till Ramallah. Upplevelserna där ledde fram till samlingen
Tillstånd av belägring från 2002.

Darwish är jämte Adonis arabvärldens främste nu levande poet. Men han har i intervjuer beklagat att hans verk ständigt utsätts för politiska övertolkningar. Som ung skrev han förvisso mera explicit politisk litteratur, exempelvis den mycket kända dikten ”ID-kort”, som gav honom status som motståndspoet. Men redan på 60-talet kom det grus i det ideologiskt entydiga tolkningsmaskineriet när han i dikten ”En soldat som drömmer om vita liljor” porträtterar en israelisk militär som en människa med känslor och drömmar och inte som ett monster. Darwish är fortfarande en politisk poet, men då i samma mening och på samma sätt som Coetzee är det.
Uppbrottet, exilen och identiteten är några av de återkommande motiven i Darwishs diktning. Flykten från barndomsbyn skildras finstämt och gripande i några av dikterna i Varför lämnade du hästen ensam som kom ut på arabiska 1995. ”Vart för du mig far? / Åt vindens håll, mitt barn”. Faderns smärtsamma svar på den fråga som titeln ställer
är lite senare: ”För att ge liv åt huset, mitt barn, / ett hus dör när invånarna lämnar det”. Svaret andas resignation, men också trotsig hoppfullhet. Att odla hoppet mitt i all förtvivlan och utsatthet är ett genomgående drag i Darwishs poetik, allra tydligast uttryckt i ”Tillstånd av belägring”.

Poeten tvivlar förvisso på sitt uppdrag. ”Skrivandet är en liten valp som biter i ingenting”, heter det på ett ställe. Och livet i krigszonen gör vissa symboler och motiv obrukbara. Omständigheterna kräver ett annat seende: ”Snart / ska vi avråda vår vackra bergsnarciss / från att fascineras av sin egen bild: Du / passar inte längre i dikten. Betrakta / hellre kvinnorna som går förbi på vägen.”
De lemlästade och döda får ett hem i dikten, men det får också den vardag som mot alla odds fortsätter med matlagning, barnafödslar, kaffebryggande, förälskelser och äktenskapliga gräl. Det måste också få passa in. Dikten är kanske ”avgrundens sinnesart” men den besjunger också livet.

Jag skrev tjugo rader om
kärlek
och det förekom mig
som om belägringen drogs
tjugo meter tillbaka.

I en tid som är besatt av kulturella och nationella identiteter, särskilt i den region där Darwish verkar, är det radikala inte att predika om rötter. Det handlar inte om att förneka historia och traditioner; Darwish är vidöppen för - och djupt beläst i - både det arabiska och det västerländska kulturarvet, i alla de stora världsreligionernas, inklusive judendomens, myter och berättelser, i förislamisk poesi likaväl som i europeisk filosofi och modernistisk lyrik. Denna pluralism gäller också den litterära formen, som rör sig obehindrat mellan den klassiska arabiska poesins olika genrer, sonetter, Främre Orientens gamla bröllopssånger (i Främlingens säng) och fri vers.
Med utgångspunkt i denna globala polyfoni av gamla och nya stämmor kan poeten frambesvärja den flytande och föränderliga identitetens materiella och existentiella prövningar, men ännu mer dess möjligheter:

Är jag jag?
Är jag där borta... eller här?
I allt ”du” är
jag,
Jag är du, den tilltalade. Ingen exil
för jag är du /.../

I den episka långdikten Mural som ursprungligen publicerades år 2000 talar diktaren till oss från ett oklart gränsland mellan liv och död. Från sjukhussängens febersmärtor och hallucinationer vävs en översvämmande rik betraktelse över minnet, tiden, historien och identiteten. Poeten är en främling i sitt språk, liksom han är en främling i sitt land och landet en främling i honom.
Men det är också i språket som exilen och identiteten paradoxalt kan överskridas. Med en anspelning på Yeats heter det om historien att den ”skrattar åt sina offer och / hjältar, / kastar en blick på dem och passerar förbi.” Dikten fortsätter:

Detta hav tillhör mig
denna fuktiga luft tillhör mig.
Och mitt namn
även om jag stavar det fel på kistan
tillhör mig.
Men vad jag själv beträffar, full av
goda skäl att ge mig av,
så tillhör jag inte mig,
tillhör jag inte mig,
tillhör jag inte mig...