Tankarna går direkt tillbaka till barndomens resonemang kring A- och K-brunnar – trampade man på ett A-brunnslock var man tvungen att häva den otur man då dragit på sig genom någon form av handling, jag minns inte vilken. K-brunnar däremot var fulla av tur; suddigt ser jag hur vi hoppade av och på locket för att ha nuddat det så många gånger som möjligt. Vad jag minns trodde vi förstås inte på det, men det låg något lockande i att acceptera och underkasta sig själva regeln.

Det är omöjligt att inte börja tänka kring reglernas och ordnandets betydelse för oss alla efter läsningen av Sara Mannheimers debut Reglerna, en roman som förmedlar en namnlös kvinnas utvecklingsresa med ett komplicerat och motsägelsefullt regelsystem som följeslagare.

Boken inleds med ett citat ur Andra Mosebok, ”Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk.”. Sedan följer tio kursiverade påbud som inte bara till antalet hänger ihop med de bud som Mose förde ned från berget. Även kvinnan har sitt eget berg, en central men diffus plats sammanlänkad med reglerna och deras plats i hennes liv.

Reglerna finns till för att ”skapa skapelsen levande” och att vara beredd att ta emot det ”som kan komma att komma”. Dessa formuleringar återkommer som två mantran boken igenom, trots att kvinnan själv egentligen inte kan svara på varifrån föreställningen om den levande skapelsen egentligen kommer. De ständiga upprepningarna av dessa två mantran är ibland farligt nära att halka ut i överbelastning, men Mannheimers behärskning av språket lyckas hålla effekten på rätt sida gränsen.

Den hela tiden närvarande ritualiteten omfattar både kvinnans personliga behov av kontroll och det allmänt, i brist på ett bättre ord, religiösa. Religionernas noggrannhet med att reglera och betydelsefylla människans ätande speglas i huvudpersonens intag av föda − en komplicerad process, där det mesta är förbjudet. Det finns en tydlig koppling till anorexi, där bilden av människan (företrädelsevis kvinnan) som försöker kontrollera sin ångest och känsla av maktlöshet genom att matvägra är både välbekant och sorglig. ”Svullnad” får inte på några villkors vis skapas och det är viktigt att ”ben möter hud”.

Men romanen stannar absolut inte i någon anoreximetafor − skildringen av huvudpersonens kamp för att inte vara självtillräcklig och sluten, att hela tiden rikta sig utåt, samtidigt som reglerna i många fall gör detta svårt, är både rolig och tonsäker, det svarta till trots. Mannheimer odlar en lyrisk-byråkratisk prosa; torr, putsad och exakt samtidigt som den är expressiv och i samklang med det berättade − jag köper den rakt av, men inser att den kanske inte faller alla i smaken.

Utan att vara ”svår” i ordets klichéartade bemärkelse, rymmer romanen en del svårigheter som jag har svårt att få grepp om, men som går förvånansvärt lätt att glida förbi. Jag känner mig dessutom lite osäker på den exakta innebörden i att kvinnans dotter kliver in i regelsystemet samtidigt som huvudpersonen lägger det bakom sig.

Det som stannar kvar efter läsningen handlar mycket om hur romanen uttrycker behovet av att förena det oförenliga och om hur reglernas inneboende motstridighet är själva förutsättningen för deras existens.

Jag är imponerad av Sara Mannheimers debut, inte bara för att hon lyckas fånga in hur bara det omöjliga är möjligt, utan också för att hon lyckas hålla sin språkligt höga ambitionsnivå.