Hur får en bok om skrivandet och om ordens relation till verkligheten titeln Kungen bugar och dödar? Herta Müller har svaret, och som så ofta när det handlar om språk och språkrelaterade upplevelser sträcker sig beröringarna tillbaka till barndomen. Här, i en tyskspråkig liten enklav i utkanten av rumänska Timi½oara, tuggade barnet Herta Müller på blad och blommor ”för att de skulle bli bekanta med min tunga”, och för att ”de visste hur man skulle leva och inte jag”. När de inte lystrade till sina namn hittade hon på nya: ”mjölktistel” fick heta ”taggknota” eller ”barrhals”. Som äldre lär hon sig emellertid att det inte finns ord för allting, och eftersom glosan ”Wasserleiche” (vattenlik) inte finns i rumänskan kan hemliga polisen inte heller dränka henne.

När Müller på grund av Securitates upprepade dödshot, förhör och repressalier inte längre kunde stanna i Rumänien, tog hon barndomens bittra stjälkar med sig till Tyskland och har där fortsatt att uppfinna språket längs de stup där orden riskerar att störta och där de samtidigt gestaltar världen som allra tydligast. ”Ännu idag tänker jag mycket utan ord”, skriver hon i en av de nio essäer (de flesta tidigare hållna som tal eller föredrag) som ingår i samlingen, men eftersom alla diktaturer tar språket i sin tjänst har hon tvingats utveckla och pröva sitt tyska modersmål som enda möjliga subversiva motkraft.
Väl i Tyskland hann hon dock uppleva en annan diktaturs ”ordmonster”, och filosoferar kring DDR:s komiskt ideologiska omskrivningar av tabuiserade begrepp - som att julgransänglar på grund av sin religiösa innebörd fick heta ”årsslutsvingfigurer”, och att eftersom flaggan uppfattades som ett hot mot den socialistiska fanan döptes om till ”vinkdetaljer”.

Det hjärtdjur som fått betitla en av hennes tidigare romaner har här stigit in i den totalitära liturgin, och har lärt sig att furstligt buga när det dödar. Men eftersom det är mindre ansträngande att rimma på ”kung” (det låter också svagare, menar Müller) kommer man lättare åt honom. Det är för henne särskilt nödvändigt att hitta en angreppspunkt hos kungen, särskilt om han heter Ceau½escu och fortsätter hota henne till livet om hon inte i väst slutar skriva och tala så föraktfullt om honom.
Att inte bli kvitt sina plågoandar och spöken ens efter den traumatiska flykten provocerar fram den ”främmande blicken”, som hon tvingas bära i det nya landet, och som till västerlänningarnas stora förtret aldrig försvinner: ”Vetskapen om hur mycket trasigt någon bär med sig i en väl fungerande värld, väcker rädsla”.

Men om detta annars så ompysslade stigma är något av en dygd hos andra exilförfattare, som hos en Milan Kundera, är det för Herta Müller enbart ett ok, en förbannelse - och, måste man väl ändå på trots tillägga, ett verkningsfullt motiv i försöken att omvandla liv till litteratur.

Som hos få andra samtidsförfattare får vi hos Müller ta del av språket som besvärjelse, som en strategi för överlevnad, och hennes (kanske ofrivilliga) poetik belastas därför inte med annat än ärliga ansatser till åskådliggöranden av de fonetiska, associativa och symboliska förbindelserna mellan värld och språk. ”Man måste slå sönder verklighetsmakeriet hos det upplevda för att kunna skriva om det, vika av från varje verklig gata till en uppfunnen, eftersom endast den kan likna den verkliga igen”, lyder en central tanke, giltig inte bara i hennes fall utan i all stor litteratur.
Denna för all konstnärlig verksamhet så fundamentala balansgång ”mellan avslöjandet och hemlighållandet” har en av sina absolut främsta företrädare i Herta Müller själv.
Vi kan därför skatta oss lyckliga över att hennes fullkomliga behärskning av de stilmedel som förbinder bladens och blommornas smak med deras namn nu finns att tillgå i Karin Löfdahls stringenta översättning.