Språket är ett omistligt verktyg för mellanmänsklig kommunikation, men kan inte sällan resa en mur mellan människor – då andas orden tomrum och ensamhet. I sin bok ”Tre berättelser; tre män” utforskar den franska författaren Valérie Mréjen genom olika berättarröster språkets existentiellt mångskiftande landskap. Som titeln antyder innehåller boken tre huvudberättelser: ”Min morfar”, ”Citrusmannen” och ”Eau sauvage”.
Genom till synes osammanhängande fragment berättar den kvinnliga huvudpersonen (och författarens namne) i ”Min morfar” om sina nära och kära, om skilsmässor, kvinnoaffärer och andra pikanta familjeangelägenheter. Det är först när läsaren lägger ihop de olika brottsstyckena, och det som kan läsas mellan raderna, som berättelsens mosaikmönster tydligt framträder. Och då blir det uppenbart att det är en familj där skenet bedrar: morfadern, som hävdar att han under kriget mer eller mindre varit med i motståndsrörelsen, har två volymer av ”Tredje riket” i sin bokhylla, med hakkors på ryggen. Familjemedlemmarna har över huvud taget svårt att kommunicera med varandra. Under sina regelbundna Italienvistelser skickar morfadern vykort – men adresserade till hunden. Pappan förebrår barnen att de har kommunikationsproblem sinsemellan, men när de försöker samtala med honom lyssnar han bara med ett öra. Om ett av barnen sitter vid bordet med pappan börjar denne i stället prata med hunden vid sina fötter.
Som den skarpögda iakttagare hon är registrerar Mréjen relevanta vardagsdetaljer och små men betydelsebärande språknyanser, hon vrider och vänder på familjerelationer, på klyschor om den normala familjen. Pappan använder exempel från reklamen för att ge barnen ”en bild av den lyckliga familjen där folk pratar, skrattar och skämtar när de kommer hem”.
Att språket i dagens samhälle kan fjärma människor från varandra löper som en röd tråd genom ”Eau sauvage”, vilken i fragmentarisk form återger ett flertal korta telefonsamtal, inspelade telefonmeddelanden, lösryckta dialoger. Bland de olika berättarrösterna hörs ofta pappans, som upprepar formuleringen ”familjen är det enda man kan räkna med” som vore den ett mantra.
Om svårigheten att nå fram till den andre handlar ”Citrusmannen”, den mest helgjutna av bokens berättelser. Återigen i jagform berättar den kvinnliga huvudpersonen om sin kärlekshistoria med Bruno, en egensinnig ung man vars bildsignatur är en citron. Besatt av honom fantiserar hon om att bli hans kvinnliga dubbelgångare, gör våld på sig själv och finner sig i oacceptabla situationer. Bruno talar aldrig om sig själv, om det dolda i sitt liv, minnen, besvikelser. Det enda som räknas för honom är den omedelbara verkligheten, de ögonblickliga intrycken. Som främlingar talar de förbi varandra medan hans lögner alltmer kväver hennes kärlek.
”Tre berättelser; tre män” är dock inte bara en bok om existentiellt allvar och kantstött kommunikationsförmåga. Den vittnar samtidigt om Mréjens språkglädje, om hennes verbala lekfullhet och befriande humor. Låt oss hoppas att fortsättning följer.
