Vi ses på Hotel Lydmar i Stockholm, Hisham Matar och jag. Förra gången vi sågs var för precis fem år sedan, i samband med lanseringen av hans första roman, Ingen i världen.
Då möttes vi dagen efter att man hade ställt in hans framträdande på Kulturhuset.
Det fanns en hotbild.
Den finns inte längre, i och med revolutionen i Libyen, och om några veckor ska han besöka sitt gamla hemland igen, för första gången på 33 år.
Numera bor han i London och skriver romaner på engelska. Han skulle kunna göra det på arabiska, men vill inte, främst för att han får en välkommen distans genom att inte skriva på sitt modersmål.
–Kan jag få ett glas vatten? Om jag skriver ner den meningen på arabiska, eller säger den högt, då uppstår genast mängder av känslor, minnen, referenser. Allt det slipper jag om jag arbetar på engelska.
Engelskan hjälper honom att vara återhållsam, ha distans, inte ligga på.
–Jag har svårt för böcker där jag känner hur författaren står bakom mig och andas, ivrigt, eller arrangerar saker för mig, vet så mycket mer än jag. Så vill jag inte ha det i mina böcker. Man utforskar tillsammans. Idealet är det motsatta, att få läsaren att ligga före, säger han och skrattar.
Helst hade han velat bli musiker eller dirigent, för ”musiken har något som litteraturen saknar”.
–Språket är ofta bara en översättning, ett försök, en imitation, under det att musiken är något i sig, en helt egen värld.
Men där finns förstås undantag, förklarar han, författare som lyckas förmedla något mer än vad som står på boksidan, som till exempel Samuel Beckett.
–Orden i sig gör ibland något hos honom, skapar något, med hjälp av hur de låter och ser ut, en sorts musik, och det ger en fysisk upplevelse hos läsaren. Fantastiskt när det händer!
Sedan talar vi om språkets begränsningar, dess oförmåga att komma ända fram – och om att läsaren kan hjälpa till, som hos Art Spiegelman, som berättade om Förintelsen i en serieroman, och som emellanåt medvetet undvek att rita in ansiktsuttryck.
Han lämnade kvar något åt läsarna, fick dem att fylla i och medskapa, och därmed komma närmare.
–Precis så ser jag det. Jag har gjort det stora arbetet, men ger även utrymme till läsarna, bjuder in dem att vara kreativa.
Hisham Matar är i Stockholm i samband med lanseringen av hans andra roman, Analys av ett försvinnande, som tog fyra år att skriva, varav det första gick åt till att lära känna huvudpersonen, den unge Nuri.
–Det gällde att föreställa sig vem han var, genom att vara nära honom, men utan att prata. Det är viktigt. Det ska vara som när du kommer sent till en film, sätter dig i biostolen, och sedan, efter ett tag, börjar du ana de andras närvaro, deras andning, suckar och skratt, hur de vrider sig i stolen.
Efter cirka ett år kom vändpunkten, som gjorde att Hisham Matar kunde börja skriva: under den dagliga promenaden hör han plötsligt berättelsens nyckelmening, skulle det visa sig, tillika dess allra första:
”Det finns stunder då pappas frånvaro känns lika tung som om ett barn satt på mitt bröst.”
–I den meningen fanns allt som jag behövde för att gå vidare. Du kan säga att den födde nästa som i sin tur gav upphov till nästa och så vidare.
Med andra ord, han har aldrig någon plan för sina historier. De växer fram av sig själva, genom att författaren lyssnar, ”med stort tålamod och mycken mildhet”, och skriver, läser, slänger eller behåller – och under resans gång är det viktigt att inte ställa frågor som Vad handlar denna bok om?
–Det vet jag inte då, det ska jag inte veta då, och på en nivå vet jag det fortfarande inte. Folk frågar varför Nuri gör si, varför hans pappa gör så? Jag har inget svar.
Analys av ett försvinnande kom ut i England och USA mitt under kriget i Libyen, och sågs av många som en politisk samtidskommentar, vilket har irriterat författaren.
– Jag är inte den typ som vill ge en överblick, och se det hela ovanifrån. Jag vill något helt annat, gå in i detaljerna, dem som säger något om det privata, det som försiggår i hemmen, undersöka hur en diktatur som Gaddafis sipprar in överallt och även påverkar hur folk dricker sitt kaffe – eller älskar.
