Det pågår en oavbruten aktivitet i Marie Norins två kortromaner, samlade i volymen ”Djuraffär”. Själva målet, resultatet, framstår som mindre viktigt än den pågående handlingen. Processen, den pågående aktiviteten – oavsett om det rör sig om att skapa ett hem åt två små människoliknande varelser funna i källaren till en djuraffär eller helt enkelt bara att skala och äta ett äpple – är det som dominerar i den nya boken, liksom i den förra romanen, ”Kupa”.
Marie Norin, som från början är poet, använder poesins medel även när hon skriver prosa; varken ”Kupa” eller ”Djuraffär” är romaner som kan läsas som romaner, de bör läsas med poesiläsarens blick.
Kanske ännu mer i ”Djuraffär”. I ”Kupa” fanns en berättelse som utkristalliserade sig relativt tydligt, i de två delarna av ”Djuraffär” är det som förmedlas betydligt mer fragmenterat. Det är stämningarna och språket som bär berättelserna, att göra sig någon konkret bild av vad som egentligen pågår är nästintill omöjligt, och heller inte meningen.
Att beskriva samspelet mellan yttre handlingar och inre stämningar – eller bristen på desamma – syns vara ett av Marie Norins syften, och i den senare kortromanen delas också prosatexten upp i två parallellt löpande spalter. De få personer vi möter i berättelserna lever alla i ett slags vakuum, precis som den namnlösa huvudpersonen i ”Kupa”. I titelnovellen möter vi en äldre man som äger en djuraffär. Liksom djuren som rasslar runt i sina burar eller fiskarna som simmar i sina akvarier framstår han som instängd och med ytterst lite kontakt med omvärlden. En dag finner han en lucka som leder ner i ett källarutrymme, och där gör han en märklig upptäckt. I två genomskinliga kuber lever två små människoliknande kvinnliga varelser; ett slags mikrokosmos av hans egen tillvaro. Han börjar konstruera en värld åt dem: han bygger ett hus i miniatyr där de kan bo, han observerar deras minsta rörelse, men tvingas så småningom konstatera att de inte kommer att rymmas i den lilla värld han byggt åt dem.
I den andra berättelsen, ”Monstranser”, är det samma tillstånd av mental isolering som möter oss, samma febrila aktivitet. En man bygger ett slags konstinstallation, vi får ana att den har religiösa förtecken, men inte så mycket mer. Han drar en kärra med skrot fram och tillbaka, i en parallell text pågår ett annat liv med telefonsamtal och påträngande minnen. Samtidigt lämnar en pojke hemmet med sin oförstående mor och ger sig ut mot havet. Modern letar: kanske möts de igen, kanske inte. Men i pojkens karaktär finns den enda smala öppningen ut ur isoleringen.
Vänner av rakt berättad prosa, med handling, början och slut bör inte göra sig besvär med den här boken. Den som däremot uppskattar en bok som uppenbarar nya tolkningsmöjligheter hela tiden, och långt efter avslutad läsning, kan däremot ta sig an den. Själv uppskattar jag den till stora delar, men jag ser också en problematik med det allegoriska draget, inte minst för att det som pågår i romanen ibland är lite för dunkelt för att uppehålla mitt intresse. Ideligen måste jag läsa om stycken, bena upp och försöka göra mig en tydligare bild. Särskilt upplever jag det i den andra berättelsen som är mindre sammanhållen och engagerande än den första. Man kunde jämföra med en debutant från häromåret, Sara Mannheimer, vars bok ”Reglerna” är uppbyggd med en liknande metod; att genom ett detaljerat och smått absurt yttre handlingsförfarande beskriva ett inre tillstånd. Jag saknar lite av Mannheimers konsekvens och brutala logik i Marie Norins berättelser. Men kanske är jag bara en alltför fyrkantig läsare.
