Vi ser det vi vill ha, menar den franska filosofen Bernard Stiegler. Vår sensibilitet har förvandlats till en köpreflex, som gör att vi börjar leta efter någonting att äga nästan överallt. När solen ­lyser röd ovanför horisonten undrar man vemodigt vad det är som saknas. Svaret kommer genast: buss­kuren föreslår en burk blå öl. Plastpåsen bredvid talar om nya stövlar.

Men i Anja Utlers till svenska översatta diktsamling låga vet man plötsligt inte alls vad man ska leta efter. Blicken flackar, det är svårt att se. En underligt skör natur, ett slags risigt snår utan proportioner eller avstånd breder ut sig på sidorna:

se på grässtråna, mjukt: deras vippor i vind, jag svarar dem: se så

fogligt de knä-, knotar sig – spröda fiskben – ditin: i

svamp: ljus

Den mjuka underligheten gör läsandet vilset, melankoliskt. Och plötsligt börjar dikten klaga:

bränd! alltjämt –

så hårdnackat når mig: din fingrande

blick – som en svettning angriper

Utler skriver in läsarens blick som en eld över boksidorna, en svetslåga med trasigt reglage, riktad mot poesins bräckliga materia. Jag försöker kisa, och läsa lågt och försiktigt, men ändå: ”Längs dina ögon / Att ha, som var det en: blickars andning som / Filtas strimmas: längs kinder, sträcker sig, är / Flammande väv fram till strupe.”

”låga” handlar om ett kärleksmöte, som också är läsarens möte med texten – på en gång förbrännande och vackert. Utler har ­arbetat med det också i andra texter. I OEI:s några år gamla nummer om tysk poesi låter hon Daphne tala, nymfen som förvandlades till ett lagerträd för att undkomma Apollons begär. Daphne vill med den sårades desperation att någon ska upprepa våldet, bränna henne igen och förvandla henne till ”knastrande ljud”:

sved! snälla torka ut skuggan: på denna röda panna,

så hans glöd: brinner ut – i mig: pulsen ur spetsen,

så jag: löses ut – ren – som ljud som knastrande

luft mig nedsänker insjunker –


På en cd som följer med ”låga” kan man höra Utler själv förvandla dikten till ljud medan hon ­banar sig två olika vägar genom textmassan. Hennes tyska låter väsande och fräsande – mycket mera frätande än den genom översättaren Linda Östergaard förmedlade pyrande, mörkt ­molande svenskan. Men det är ingen invändning – tvärtom: det är beröm. Östergaard har lyckats gjuta eget liv i översättningen. Hon har skapat ett helt eget idiom, ett kantigt och melodiskt språk, arkaiskt och ibland vagt likt Gunnar Björling eller Ann Jäderlund, som på svenska återskapar det tyska origi­nalets traditionsmättade klang­rymd.

I årets första Ord och Bild medverkar Utler med 16 punkter om ”den poetiska textens egen­arter”. ”Fokuseringen på det ­genomekonomiserade egot tränger undan kunskapen om människans materiella bundenhet till världens organiska sammanhang” står det i en av dem. Och kanske är den läsare vars glupska begär blottats faktiskt närmare ”världens organiska sammanhang” än den som närmar sig dikterna i ”låga” med den sedvanliga omnipotenta slukarviljan?

Utler bromsar upp slukandet och konsumerandet, besjälar det. Och friktionen skapar ett gnistregn ”mättad: står luften, den: utbrunna andningen – står / för sig själv av kolpartikel- likt”.

Den tyska samtidspoesin har ofta förknippats med arkeologens trevande arbete, men ”låga” påminner mig om att det är en bild som grumlas av lite för mycket damm.

Utlers språk är, på samma sätt som Thomas Klings, mättat med en brutal lust, som lyfter läsaren från ett infantilt konsumerande till en plats där hon står öga mot öga med den andre – den som finns lika mycket bland männi­skor som bland stenar och träd.