En del författare bygger, listigt nog, in ett retoriskt skydd mot kritiker i sina verk. Ett sådant finner man i den pensionerade anglikanske biskopen John Shelby Spongs bok En ny kristendom för en ny värld. Spong målar i inledningen upp bilden av den ”traditionella kristendomen” med hjälp av den allra mest konservativa Nordamerikanska fundamentalismen och ställer sedan den retoriska frågan: Är detta verkligen trovärdigt för en människa i vår tid? Nej, givetvis inte.

Men därav följer knappast att den som inte finner Spongs eget förslag till en ”ny kristendom” särskilt övertygande måste vara ”rädd för förändringar” alternativt ”auktoritär” som bokens inledning låter påskina. Det skulle möjligen kunna ha att göra med att recensenten faktiskt gjort sig besväret att läsa några av ”universitetsbibliotekens ändlösa rader av tunga teologiska böcker” som Spong menar blott är uttryck för mänsklig arrogans, och
där funnit något helt annat.

Till form och innehåll är Spongs bok ett populärt hållet återbesök i sjuttiotalets sekulariseringsteologi som i sin tur var ett försök att teologiskt komma till rätta med erfarenheten av religionens marginalisering i Västvärlden. Den genomgående tes som Spong driver är att mänskligheten tidigare behövde en teistisk Gud för att bemästra den psykiska chock som insikten om hennes ändlighet medförde. Nu har vetenskapen allt mer trängt undan föreställningen om en Gud som fyller människans kunskapsluckor och aktivt griper in i människans förehavanden. Den myndigblivna människan måste därför själv bemästra konsekvenserna av insikten om ändligheten utan någon gudomlig snuttefilt.

Att Gud har använts som en kompensation för människans tillkortakommanden är förvisso inget okänt. Men kritiken av en infantil narcissism började inte med Freud, som hos Spong, utan återfinns hos de tidigaste teologerna i deras påpekanden att alla mänskliga ord kommer till korta inför den gudomliga verkligheten. Vad Spong gör är att han projicerar en tämligen modern, ”teistisk” gudsföreställning på stora delar av den kristna traditionen fram till nu - som han sedan räddar oss ifrån. Gud är inget ”övernaturligt väsen”, ingen ”jultomte”, hävdar Spong, utan ”kärlekens källa” och ”existensens förutsättning”. Det låter sig sägas, men vari består det nya? Det menade ju redan Augustinus och Thomas av Aquino.

Spong vill förnya det kristna språkbruket, och till sin hjälp tar han Bibeln och den samtida exegetiken. I sina utläggningar av enskilda bibelberättelser blir Spong mindre polemisk och mer intressant i samma andetag. Också hans påpekanden att evolutionsläran bör få konsekvenser för hur vi förstår det onda är värda att ta på allvar. Så snart han kommer till den klassiska teologiska reflektionen väcks emellertid Spongs polemiska ådra och får honom att finna ”teism” och mänsklig ångest bakom varje formulering. Men därmed reducerar han på ett alltför bekvämt sätt den historiska teologiska reflektionen till de frågor som formuleras av hans egen agenda.

Det problematiska med Spongs bok ligger inte i hans legitima ärende att förnya kristendomen, utan i de överdrivna kontraster med hjälp av vilka han presenterar alternativen. Att traditionen inte har alla svar behöver inte betyda att den inte har något att säga vår tid som även kunde ifrågasätta vår egen horisont.

Frågan är om inte Spongs polemiska front egentligen är en modern form av fundamentalistisk kristendom, snarare än den teologiska tradition han ständigt alluderar på men nästan aldrig citerar. Om nu bokens adressater utgörs av de som är andligt hemlösa i den samtida kyrkan, är det inte litet märkligt att utgå från just detta slags kristendom när man vill presentera något annat?
Tyvärr blir det tolkningsföreträde som biskopen Spong ger sig själv också auktoritärt, eftersom hans psykologiserande argumentation och schematiska teckning av historien liksom samtiden lämnar litet utrymme till intellektuellt mer genuina alternativ. Av den skräll som boken utlovar blir det till sist bara ett pip.