Följer man de resonemang som Ingegerd Råman för i boken med samma namn förstår man att hennes formgivning inte kan se ut på annat sätt än just så som den gör: På millimetern välbalanserad, med rötterna i etablerad form- och hantverkstradition och med materialens särart i centrum.
Det är glasigt glas och lergods med handdragna hänklar. Följdriktigt beskriver hon sig också som glasformgivare och krukmakare, inte som konstnär.
”Jag kallade mig krukmakare redan från första början. Det var ett sätt för mig att visa var jag hade min solidaritet. Och det var ett tydligt ställningstagande i den tidens konsthantverksdebatt. Som krukmakare solidariserade jag mig med hantverkarna. Om man kallade sig keramiker kunde man lika gärna vara skulptör, och arbeta helt fritt, men tog man sig titeln krukmakare var det ett ord som tydligt redovisade vad man jobbade med.”
Man nickar, jaha, så klart, just så. Redovisande tydlighet karakteriserar både Råmans formspråk och hennes röst i boken, i alla fall i de partier som skrivs rakt upp och ner i jagform. Där är närvaron stark. Få distanserande krusiduller.

Då och då släpps ett par småbomber också, i all lågmäldhet. Hur hon ser på kvalitet är en av dem, faktiskt ett kontroversiellt ämne på formgivningens samtidsscen. Lång bärighet, att sakerna ska fungera länge är ett av hennes kriterium. ”Denna kontinuitet i tid tror jag också hjälper mig att skärpa mitt seende och skapar kvaliteten.”
Synd att tonen förändras och krånglas till i det avsnitt där Råman beskrivs i tredje person. Då repeteras också i huvudsak det som redan uttryckts.
Dessutom upplever jag bokens fysiska utformning som hafsig, som vräkighet förklädd till skenbar stilrenhet. Jag saknar den upplevelse av hållbarhet över tid och helt enkelt den kvalitet vad gäller helheten som Råman själv säger sig eftersträva. Utförandet rimmar inte med hennes finlir, mästaren av okonstlad finess och tydligt hantverk. Men, som sagt, när hon själv har ordet framgår ändå att just det är vad hon är.
Malin Vessby
kultur@svd.se