””Ah!”, sa fröken Emilie Gyllensporre och lutade sig belåtet tillbaka.” Nej, det är inte en replik ur någon familjeroman från 1800-talet. Den står i Carina Burmans romanpastisch Vit som marmor med underrubriken Ett romerskt mysterium som kommer ut i dag. Att det rör sig om en pastisch är uppenbart. Här ler man ”hult” mot någon, man säger ”hoppeligen” och blir ”konsternerad” när man upptäcker att någon fallit offer för en mördare. För Carina Burman har inte bara skrivit en pastisch. Hon har - som tiden bjuder - också lagt in en mordgåta i sin berättelse.
Euthanasia Bondeson, bästsäljande romanförfattarinna och amatördetektiv, känd från Burmans förra roman ”Babylons gator”, befinner sig efter sina äventyr i London nu i Rom. Året är 1852 och den eviga staden är full av utländska kotterier och konstnärssällskap, däribland de skandinaviska. Här är Euthanasia Bondeson den naturliga medelpunkten.

”Jag måste vara ironisk. Annars blir jag som
vilket fruntimmer som helst, och det vill jag inte”, säger Euthanasia Bondeson om sig själv. Redan hennes förnamn är en ironisk kommentar till berättelsen. Här blandas nämligen död med vällust på ett pikant och smålustigt sätt. Jesuitiska präster och skandinaviska arkeologer mördas huller om buller, medan bägarna svingas på konstnärskrogen och innestället Caffè Africano och kärleken spirar bland antika tempelkolonner och marmorgudar i den romerska vårnatten.

Det ska genast sägas att deckarintriger inte är Carina Burmans starka sida. Mordgåtan i ”Vit som marmor” är ungefär lika spännande som i de gamla Femböckerna, och de ändlösa spekulationerna om vem mördaren är har ungefär samma påfrestande charm. Man gör utflykter bland Roms kullar och katakomber, man samlas på kaféer eller hemma hos någon av de skandinaviska konstnärerna och diskuterar vitt och brett om den skyldige kan vara arkeologen den eller skulptrisen den, men glömmer för den skull inte bort att både äta och dricka.
Värdet av Carina Burmans
roman ligger snarare i hennes lärda spiritualitet och snabbt men pregnant tecknade människoporträtt. Här passerar några av samtidens berömdheter revy, bland andra ”Gluntarnes” diktare Gunnar Wennerberg, och här ges roande och avslöjande inblickar i Roms skandinaviska konstnärskollektiv. Det är långt före de statliga stipendiesystemens tid. För sin utkomst och framgång är man beroende av mecenater. En ung poet gör sig inte besvär i Rom om han inte har ett rekommendationsbrev av Atterbom i fickan, och en skulptris enda möjlighet att slå sig fram hos aristokratin hemma i Sverige är att göra en byst av kungen.

Framför allt skildras 1850-talets Rom sakkunnigt och måleriskt. Man färdas med hästdroska längs Via del Corso, ljusskygga individer slinker förbi bland ruinerna och fontänerna kring Forum Romanum, i ghettots mörka gränder stiger slummens odörer. Carina Burman kan sitt Rom, både 1800-talets och antikens. Hon spetsar gärna sin framställning med latinska citat, utan att bli snobbig eller preciös eller
vålla läsaren större bekymmer. Den läsarinna hon i pastischens form vänder sig till har säkert sin motsvarighet i dagens bildade publik i bokklubbar och läsecirklar.

En deckare är ingen fullvärdig deckare om den inte frossar lite skamlöst i måltider och matrecept. Carina Burmans roman är inget undantag. Hon fyller boken med aptitretande skildringar av romerska måltider. Trattoriornas spädgrisar och lammgrytor doftar förföriskt, och brödet har den rätta segheten och sältan. Ja, Carina Burman låter till och med sin hjältinna Euthanasia Bondeson i likhet med våra dagars kändisar gå i kokbokstankar. Hennes romaner säljer visserligen bra, men en kokbok med recept på italienska maträtter och illustrationer av Fontana di Trevi och Spanska trappan skulle säkert toppa försäljningen.
Matrecept bör liksom böcker vägas och prövas. Om ”Vit som marmor” är som en livlig och inte alltför sammansatt chianti, kan meddelas att Euthanasia Bondesons recept på maccheroni alla bolognese smakar riktigt gott.

Åke Leijonhufvud
är författare och litteraturkritiker i Sydsvenska Dagbladet.