Un roman russe. En rysk roman. Man tänker Stor Berättelse, naturalism, realism, romantik och djuppsykologiska kval i en storslagen episk mix. Dostojevskij, Tolstoj och de andra. Sent 1800-tal. I år, tidigt 2000-tal, har en fransk författare med ryskt påbrå axlat manteln med en bok som bör kunna hävda sig i höstens franska litterära priskrig.

Un roman russe. Titeln är samtidigt rättvisande och ironisk. Nog innehåller den liksom de stora ryssarna ett medryckande klassiskt berättande som gestaltar starka mänskliga känslor. Och här sparas inte på kärlek, sex, misär och ond bråd död.

Men rysk roman… Bara hälften av boken utspelar sig i Ryssland, och den är inte ens någon riktig roman. Den liknar mer den i Frankrike så livaktiga hybridformen autofiction, där stoffet utgörs av författarens eget liv.

Emmanuel Carrère skrev om pedofili i romanen ”L‘école de neige” från 1995 (”Vinterskola”, 1996). 2000 skrev han dokumentärromanen ”L‘Adversaire” om den falske läkaren som mördade hela sin familj (”Doktor Romand”, 2001). Nu säger han sig ha tröttnat på ondska och galenskap. Nu vill han berätta en kärlekshistoria och samtidigt göra upp med den skugga som genom hans morfar vilar över släkten – trots hans mors uttryckliga förbud att göra så före hennes död. Hélène Carrère d‘Encausse är ständig sekreterare i Franska akademin och aktuell på svenska i september, med en stor Lenin-biografi. Hennes pappa var en misslyckad och bitter rysk invandrare med en vurm för fascismen. Han kollaborerade med tyskarna under ockupationen innan han plötsligt försvann, troligen likviderad av motståndsrörelsen.

Boken består av två parallella handlingar som har litet eller inget med varandra att göra. Emmanuel Carrère berättar om två år av sitt liv under vilka han dels genomlever ett passionerat kärleksförhållande med den långa, kurviga blondinen Sophie (hon beskrivs mycket mer ingående i boken, såväl psykiskt som fysiskt), dels företar en reportageresa till en liten stad i Ryssland. Besöket i Kotelnich ger honom lust att putsa upp sin ryska och göra en dokumentärfilm. Han återvänder några gånger med ett filmteam mer eller mindre på måfå. Just när de ska ge upp och inse faktum, det finns inget intressant att skildra i landsortshålan, kommer storyn till dem – mer dramatisk än önskat.

Emmanuel Carrère genomför sitt bokprojekt till synes lika slumpartat som filmen. Kärlekshistorien och Rysslandsresorna varvas genom boken utan att nämnvärt löpa samman.

Han är förtjust i sin penna och ger den fria tyglar. Det gör han i princip rätt i. En apart höjdpunkt är en erotisk novell som publicerades i Le Monde, och som författaren/berättaren Carrère avsåg att Sophie skulle på samma gång läsa och agera i, på ett tåg till vilket han hade bokat biljett.

Boken må vara ofokuserad men blir ändå, och kanske därav, vacker, innerlig och spirituell. Vi är väl numera vana vid och har rentav lärt oss uppskatta konstnärliga representationer av en verklighet som inte är så sammanhållen som man förr gärna ville tro. ­Livets handling är ju aldrig så ­enhetlig som i en klassisk rysk ­roman, oavsett hur många bipersoner med många och långa namn som slängts in i arbetet.