Spektrum hör till de legendariska begreppen i svenskt kultur- och samhällsliv. Det som såg ut som en oansenlig tidskrift och ett obskyrt bokförlag visade sig för eftervärlden vara inte bara en startpunkt för Akademieledamöter och Nobelpristagare utan även en kläckningsanläggning för idéer som kom att spela en viktig roll för framväxten av det moderna Sverige.

Sådana bestående namn som författarna Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Agnes von Krusenstjerna, T S Eliot och Andre Gide, litteraturforskaren Victor Svanberg, nationalekonomen Gunnar Myrdal, filosofen Axel Hägerström och arkitekterna Uno Åhrén och Sven Markelius spelade en stor roll här. Och här diskuterades modernismen i alla dess ofta motstridiga former. Bland det som ventilerades fanns psykoanalys, surrealism och funktionalism.

Nyckelorden för gruppen kring Spektrum var klarhet och rationalitet. Inte för intet kom tidskriftens redaktion ur den vänsterradikala Clartérörelsen med dess inriktning på internationalism, jämlikhet och fredsarbete. Nu skulle dessa idéer planteras i svensk jord och ett förnuftigt samhälle skapas.

En rationell och funktionalistisk planering av ekonomin och socialpoltiken, av stadsmiljöer och bostäder, förutsatte en städning också av människosjälen. Det var psykoanalysens uppgift, vilket gav den en helt central ställning i Spektrumgruppens modernitetstänkande. Och i litteraturen skulle den idealistiska metafysiken ersättas av samhällsengagemang och trohet mot de ursprungliga impulserna, vilket bäddade för både tidskritiska romaner och surrealistisk dikt.

I jämförelse med andra, både tidigare och senare radikala kulturtidskrifter framstår Spektrum fantastisk i sin allomfattande strävan. Den nya litteraturen var inget självändamål. Avsikten var att förändra allt – från människans innersta till samhällets övergripande ekonomiska organisation.

Men bakom de grandiosa idéerna fanns den vanliga, gnisslande verkligheten: en underbemannad redaktion av unga, oerfarna människor. Ont om pengar. Motstånd från inflytelserika representanter för det bestående. Kåsörernas spe. Läsarnas outhärdliga tröghet och konservatism. Interna konflikter. Dåliga affärer, ännu mindre pengar. Konkurs. Med tanke på omständigheterna är det imponerande hur mycket Spektrumgruppen åstadkom. Ändå: jämfört med planerna blev av berget en mullvadshög.

I sin omfångsrika monografi ”Spektrum. Den svenska drömmen. Tidskrift och förlag i 1930-talets kultur” fokuserar litteratursociologen Johan Svedjedal, denne arkivens Paganini, i hög grad på gnisslet, den friktion mot omständigheterna som avgör i vilken form de goda eller geniala idéerna till slut möter verkligheten.

Han redogör inte bara för den idévärld som såg Spektrum födas och de tankar och estetiska principer som uttrycks i de tunga bidragen i tidskriften. Nej, han beskriver de förhållanden ur vilka de tongivande medarbetarna kom, deras inbördes relationer, hur de levde, möttes och arbetade, samhälleliga förändringar i främst Sverige och Tyskland under de år Spektrumgruppen existerade. Inte minst avhandlar han de ekonomiska villkor som gällde för tidskriften och förlaget, relationerna mellan förlaget och dess författare, de ofta hisnande, ibland direkt lagstridiga transaktioner som så småningom blev nödvändiga för att uppskjuta undergången. Och mycket mera.

Boken dignar av fakta om stort och smått, och om man ibland blir lite trött av de detaljerade upplysningarna om de ekonomiska villkoren för verksamheten inser man samtidigt högst handgripligt att detta var den slaka lina där tidskriften och förlaget balanserade fram så länge det gick.

Spindeln i nätet var den unge ryskjudiske invandraren Josef Riwkin, tusenkonstnär och förläggargeni med förhinder. Han var den som vid bara tjugotvå års ålder såg till att de lösa drömmar som Karin Boye, Erik Mesterton och några till hade om en ny, radikal tidskrift blev verklighet, han höll ihop den genom olika redaktionsskiften och han fungerade som förlaget Spektrums vd.

Riwkin hade själv litterära ambitioner men bristen på pengar hindrade honom från att någonsin förverkliga dem. Han omgavs inte bara av det unga kulturlivets spetsar utan även av en stor familj som ryckte in i Spektrumarbetet vid behov. Delvis sammanföll grupperna. Josefs syster var Anna Riwkin-Brick, småningom världsberömd fotograf, och hans svåger Daniel Brick, den förste redaktören för Judisk krönika.

Det namn som i dag allra mest förbinds med Spektrum är Gunnar Ekelöf. Han debuterade i tryck i tidskriftens första nummer och förlaget gav 1932 ut hans första diktsamling sent på jorden. Med Josef Riwkin hade han ett nära samarbete ännu så sent som inför utgivningen av sin andra diktsamling ”Dedikation”, som dock kom på Bonniers.

Senare i livet gjorde Ekelöf vad han kunde för att framstå som urarva. Däri ingick förnekande av allt som hade med Spektrum att göra – främst TS Eliot och surrealismen – samt förtal av Karin Boye och Josef Riwkin. Den senare kritiserade han gärna med antisemitiska argument, givetvis med reservationen ”Jag är inte judehatare men …” Johan Svedjedal förmodar att det faktum att Boye och Riwkin skapade Spektrum, som i offentligheten skapade Ekelöf, var mer än poeten kunde tåla.

Spektrum stod för fler litterära bragder. Tidskriften publicerade 1932 Boyes och Mestertons översättning av Eliots ”Det öde landet”, och till förlagets stora insatser hörde utgivningen av André Gides modernistiska roman ”Falskmyntarna” och övertagandet av Agnes von Krusenstjernas romansvit om fröknarna von Pahlen efter att den refuserats av Bonniers. Det gav kulturellt kapital men böckerna sålde sällan i fler än några hundra exemplar. Riwkin och hans redaktörskolleger hade ett imponerande kontaktnät i Europa men ekonomin gjorde det ofta omöjligt för dem att omsätta kontakterna i böcker. Så blev ett ambitiöst nummer om europeisk prosamodernism aldrig av, liksom inte heller den planerade svenska introduktionen av Ferdinand Céline. Ett genomfört projekt blev den surrealismantologi som gavs ut 1933 med Tristan Tzara som viktig bakgrundskraft.

Tidskriften Spektrum upphörde våren 1933 efter ett dussintal nummer. Då hade redaktionen redan splittrats på grund av meningsskiljatigheter, privata konflikter och utlandsvistelser. Mesterton var i London, Boye i Berlin och Ekelöf hade i och med att han ruinerades efter Kreugerkraschen förvandlats från mecenat till hetsad brödskrivare som fick söka inkomster där de gavs.

Men det är inte heller förvånande att de mångskiftande idéerna bakom tidskriften inte kunde hålla den samman. Till exempel Sven Markelius och Alva Myrdals idé om det funktionella kollektivboendet där maten tillreds centralt och barnen tidigt skiljs från föräldrarna för att spara tid och utrymme kan ses i bakgrunden till både dystopin i Karin Boyes roman ”Kallocain” och Gunnar Ekelöfs senare folkhemskritik.

Förlaget Spektrums fortsatta liv efter tidskriftens avsomnande är en dyster historia. Josef Riwkin blir småningom ensam ansvarig för ekonomin och drivs till allt mer kreativa lösningar för att hålla verksamheten igång. Vissa av dem ter sig pittoreskt ”moderna” – till exempel reklamen i Spektrums romaner. Så hade ”Falskmyntarna” en annons för bananer på bakpärmen. En påminnelse så god som någon om den antiborgerliga modernismens villkor. Till slut är konkursen dock oundviklig.

Svedjedal har tack vare sin flit i arkiven haft mängder av fakta att tillgå, många av dem nya för forskningen. Man imponeras av hur smidig och medryckande hans framställning ändå är. En orsak är att han skriver utmärkt. En annan att han inte har bara intellektuellt stimulerande ting att meddela utan också en del prima skvaller.

De emotionella och erotiska piruetterna i gruppen kring Spektrum ledde till både lycka och olycka på det personliga planet. Men de är också en handgriplig illustration till dessa pionjärers försök att bryta med gamla, stelnade konventioner och finna en ny frihet och lycka, inte bara intellektuellt utan i hela sin livsföring. Därför är det rimligt att Svedjedal intresserar sig också för de privata liven bakom projektet.

Sist men inte minst är boken vacker och överskådlig att läsa, vilket formgivaren Annika Lyth har stor del i. Det rika faktamaterialet finns delvis i fristående korttexter och bildmaterialet, inte minst Anna Riwkin-Bricks författarporträtt, är vackert att se.