Det är något med Per Engströms prosadebut som känns befriande otidsenligt. Kanske är det den långa titeln: Parkerna i gläntan, vetskapen om atmosfären och hela arbetet med lyckan. Kanske är det dess form, som är svår att karaktärisera. En roman är det inte. En novellsamling inte heller, trots att den innehåller flera novelliknande texter. Inte heller är det en självbiografi, även om den har vissa självbiografiska inslag. And­ra texter har essäistisk karaktär, men en essäsamling är det då rakt inte heller. Det är helt enkelt en samling texter av ­mycket varierande längd och karaktär, samlade kring ett tema som kanske är det mest otidsenliga av alltsammans: lyckan.

För vem skriver en skönlitterär bok om lycka i dag? De få exempel jag kan komma på finns i lyriken snarare än i prosan: ett är Aase Bergs fina fjolårssamling ”Uppland” som jag tycker tematiskt påminner lite om Engströms bok. Det handlar hos båda om ett betraktande av lyckan på ett stillsamt, lite förundrat sätt, nästan lite utifrån. Det är ett registrerande av lyckans allra minsta och finaste beståndsdelar snarare än ett himlastormande jubel. Det Engström beskriver är oftare den där sortens tysta lycka som helt plötsligt kan uppenbara sig som en plötslig värme i magtrakten – inte sällan inför de mest banala ting. Det kan vara ett ljus som faller på ett särskilt sätt, ljudet av en speciell fågel, tanken på att man skall grilla till kvällen. Oron som plötsligt skingras och ersätts av ett lugn: det ska nog ordna sig allting. Till sist och trots allt.

Visst finns det exempel på stor och världsomvälvande lycka i Per Engströms bok också, men det är inte den som dominerar. Snarare är det den av så många bespottade förnöjsamheten, som hos Per Engström får en upprättelse. Hans uttryck är det lågmälda, han skriver allvarsamt men med en lätt hand.

Och även det är otidsenligt med den här boken. I flera av hans berättelser, till exempel den om Gunilla Bergkvist från Askhöga i Nässjö som finner lyckan genom att ta över och utveckla sin barndoms kiosk, hör jag snarare ett svagt eko från författare som Stig Claesson, Jolo (kåserierna) och inte minst Pär Rådström – i synnerhet hans serie med svenska radionoveller som gick under namnet ”Sven­ska öden och äventyr”. Det handlar inte sällan om att ringa in ett helt liv på ett par sidor, om en stor kärlek till det anspråkslösa och det strävsamma. Det är framfört med en mild lågmäld humor på en prosa som skimrar och inte väjer för det lätt sentimentala. Berättelser där slumpen för sina protagonister till märkliga sammanträffanden och oväntade – eller helt väntade – ställen.

Många av Engströms texter består av långa orsakskedjor där man ibland måste bläddra tillbaka för att kunna hänga med; som i den långa och ganska omständliga berättelsen ”För att få solsken och lycka på färden” där det börjar med en snäcka på stranden och slutar i en märklig scen där alla visar sig vara släkt med varandra.

I flera berättelser lämnar Engström helt realismen, som i historien om de 27 Bröderna Grimm eller i den novell som låter oss följa ett sandkorns dramatiska väg runt världen och lyckan då det slumpmässigt kommer tillbaka till startpunkten och sin sandkornsbror.

Det är fint på ett anspråkslöst sätt, det är som sagt befriande otidsenligt, och för det mesta tycker jag mycket om Per Engströms bok. Det finns en risk med den här typen av litteratur när den skrivs i dag, och det är att texten förvandlas till ett slags litteraturens ”Med k-märkt genom Sverige”, där kärleken till det gamla och otidsenliga i sämsta fall förvandlas till ren nostalgi. Någon gång irriterar jag mig på just det i den här boken, men jag tycker att Per Engström mestadels klarar sig ifrån den fällan.

Det gör han också därför att några av styckena är mer litterärt experimenterande, som i det essäaktiga stycke där han roar sig med att försöka klämma in alla världens länder i en text. Jag tycker dock att han är starkast i de enklare texterna. Att kunna gestalta enkelt utan att hemfalla till banalitet är en svår konst, men Per Engström bemästrar den när han är som bäst. Som i den allra sista berättelsen, där en far minns promenaderna med ett barn: ”Du ville plaska i alla, precis alla vattenpölar som fanns när det hade regnat. Och plocka upp pinnar som du hittade. Små stenar, papperslappar. Ja, det var då det. Enkla nöjen. Enkla minnen. Lyckliga.”

I just den sortens sparsamma rader är det inte utan att läsaren också känner den: den där välbekanta värmen som sprider sig i magen. Lyckan behöver inte vara större än några rader för att ändå räknas som lycka.